"Jag är avromantiserad" skriver Ulf Lundell i sin nya, självbiografiska, bok. Han reflekterar kring en koltrast som kommer varje kväll: "jag accepterar och njuter av koltrasten. / hans liv / är mitt."
Här finns ett tema. 60-åringen som finner ro i det enkla, i fåglarna och rådjuren han möter i naturen kring sin skånska gård. Han noterar årstidernas växlingar och bryr sig inte om så mycket annat. Jag hade gärna sett en renodling av det temat. Det kunde ha blivit en vacker bok.
I stället är det en ganska splittrad text. Än handlar det om barndomen (kunde också ha fördjupats!), än om relationen till en betydligt yngre kvinna. Något Lundell läst eller hört kommenteras, en kritiker eller kollega får sig en släng. Som sagt, det spretar.
Värre är dock att dessa dagboksliknande noteringar alltför ofta känns väldigt ofärdiga konstnärligt sett. Formen är vad man väl kallar prosalyrik, det vill säga meningarna är uppdelade på olika rader och med ojämn högermarginal. Enligt vilka kriterier är svårt att se. Tankar förs fram utan att deras originalitet verkar vara så väl prövad. Man får helt enkelt känslan att detta är en text som inte har genomgått en ordentlig bearbetning.
Ulf Lundell har en besvärlig paradox att förhålla sig till. Han värjer sig mot den offentliga rollen och förklarar hur illa han tycker om kändisskapet. Samtidigt innebär den här typen av bok att författaren Lundell blir verkligt intressant först för den som är intresserad av privatpersonen Lundell. Många är ju visserligen det. Jag var det själv för några år sedan och hade då säkert läst "En öppen vinter" annorlunda, exempelvis partierna som berättar att Ulf Lundell tydligen dricker alkohol igen.
Men nu tror jag att han måste ge sig in på stigar han inte redan trampat om hans verk fortsättningsvis ska förbli angelägna.