Ulf Lundell: Vädermannen
Wahlström & Widstrand
Ulf Lundell har en spänst i språket som få författare. Hans skildringar av naturen är mästerliga, sak samma med dialogen. I "Vädermannen" är språket mera tuktat och disciplinerat än i till exempel "Värmen" (2005). Lundell är vår störste nu levande språkkonstnär.
Synd bara att den yttre handlingen inte griper tag. Det vill säga att bokens första hälft är heltigenom stark, påträngande och levande, mest därför att handlingen kretsar kring berättaren, konstnären Georg, men sen tar polarna X, rockmusiker, och Allan Monk, författare, över, och inför deras öden känner jag mig bara likgiltig. Det beror säkert på att mina förväntningar på en ny bok av Lundell är sanslöst högt uppskruvade. Det beror vidare på att jag saknar referensramar till den medelklassiga kulturvärld som ockuperar "Vädermannen".
Bokens Georg är en motvillig men närvarande gäst i en klass som han mest känner främlingskap inför. Till det mera spännande med "Vädermannen" hör just detta tema, hur uppbrottet från en klass (arbetarklassen) och inträdet i en annan (medelklassen) föder en oro och rastlöshet som huvudpersonen aldrig kan befria sig ifrån. Georg har tillägnat sig den etablerade medelklassens samtliga koder, han är privilegierad, har gott om pengar och avverkar kvinnor, helst yngre, som andra byter strumpor, men han förblir hemlös.
Få romaner jag läst har så tydligt lyckats skildra detta som "Vädermannen". "Min familj är helt främmande för mig", säger Georg. Det kunde lika gärna stå min klass. Ju äldre berättaren blir, desto svårare har han att hantera konsekvenserna av uppbrottet från sin klass. I Friheten (1999) och "Frukost på en främmande planet" (2003) vibrerar berättarens inre av nedärvda, klassrelaterade känslor, Georg i "Vädermannen" är mer resignerad. Folkhemmet raseras, Stureplanscentern marscherar, huvudpersonen registrerar och kritiserar pliktskyldigt men allt ligger utanför hans räckvidd. "Måste arbeta. Det är det enda som är verkligt", heter det i en nyckelmening. Arbetet, flykten från verkligheten, är vad som återstår vid klassresans slut.