Hatets författare är otäcka, skrämmande, vedervärdiga, men också plågsamt, närmast kriminellt tråkiga. Hitlers "Min kamp" är skolexemplet. Hat tycks kontrollera, nivellera och sterilisera även den litterära fantasin och gör prosan till en tröstlös katalog av fobier.
Simone Simonini är inget undantag. Han, och hans alter ego Dalla Piccola - han lider av multipel personlighetsstörning - är huvudperson(er) i Umberto Ecos nya roman "Begravningsplatsen i Prag".
Simonini hatar allt och alla, främst judar, frimurare och jesuiter, givetvis också kvinnor och snart sagt alla människor. Inklusive sig själv och sitt alter ego. Och han är väldigt tråkig.
"Begravningsplatsen i Prag" är en femhundrasidig, noggrant researchade roman som utspelar sig i Paris i slutet av 1800-talet, och fint, rikligt illustrerad med dåtida illustrationer. Det är oerhört ambitiöst, smått grandiost försök att skriva hatets moderna historia i allmänhet och judehatets i synnerhet. Utifrån hatarens egen röst.
Simonini är Mästaren bland mästerförfalskare som anlitas av hemliga underrättelsetjänster för att i politiska intriger kasta förfalskad skuld mot jesuiter, frimurare, judar. I princip allt i romanen, förutom den uppdiktade huvudpersonen, bygger på verkliga händelser och verkliga personer (som Sigmund Freud, vars judiska tjänster Simonini faktiskt och ändå anlitar).
Simonini deltar, i största hemlighet, i allt från att förhindra Italien att bli en stat under Garibaldi till skapandet av Sion Vises protokoll, det seglivade stycke fiktion som är själva urkunden för alla hatets apostlar som svamlar om en judisk världskonspiration.
Det är ett intressant, viktigt ämne, men tyvärr är "Begravningsplatsen i Prag" förbluffande livlös och rent mördande tråkig.
Umberto Eco har ofta en tendens att vilja briljera med sin imponerande lärdom. Tillsammans med Simoninis hatpersonlighet gör det romanen till en fasanfullt trög ordmassa.