Ungdomsböcker: Ord som berör

Realismen härjar, sliter på språket, placerar det i samtidens kommunikativa uttryck, i vardagen och intrigerna. Musiken spelar, ofta; växlar stämningsläge, hörs.

Allting sker, här och nu.

Det sörjs, älskas, saknas, åtrås och hatas. Skrattas.

Man gör slut, blir övergiven. Känner smärta, utsätts.

Det gör ont, livet suger. Så fel det blev. Så rätt det blev, kanske, till sist, ändå.

Sista året i nian, första i gymnasiet, eller tredje. Framtiden: hur, var, varför?

Vem är jag? Vågar jag? Vem ska jag älska; vem ska älska mig?

Vem ser mig?

Det kan gå bra. Rädslan kan försvinna. Man får känna sig vald; ens heta längtan kan bli verklighet. Som i Sofia Nordins Augustnominerade och lyckligt intensiva "Det händer nu" (Rabén & Sjögren), där Stella slutligen, efter all hetta och tvivel - och tolv år efter "Fucking Åmål" - inser att Sigrid känner som hon; att de älskar varandra.

Det kan gå mindre bra, först. Ta lång tid, börja helt fel, men ta sig förbi. För Jeppe i Ingrid Olssons lyhörda "Komma över" (R&S) var Emma helt enkelt "perfekt och kärleken var som den var. Större än stor var den. Och han vara bara en liten skit på knappt arton år".

För Andreas i Johanna Lindbäcks bladvändare "Saker som aldrig händer" (R&S, utgiven i juni) är sveket, både flickvännens och kompisarnas, tufft att hantera. I gengäld återfinner han sin barndomsvän Erik, möter nya komplikationer, nya människor - och en väg ut.

I Gunnar Ardelius fantastiska fortsättning på den vemodiga kärlekshistorien mellan Morris och Betty, "Bara kärlek ska krossa ditt hjärta" (R&S) har saknaden fått en egenartad lyrisk rytm; ett slags joggande, flanerande, aforistiskt tempo som konstaterar att "musklerna är sorgen i stelnad form".

Det kan handla om kärlek - och det kan handla om krånglande vänskap och traumatiska upplevelser som för Maja och Lina i debutanten Hanna Jedviks dramatiska "Snart är jag borta" (R&S). Eller om diametrala motsatser som mot alla odds finner och utvecklar varandra, likt förståndiga Henrika och utagerande Mira i Ulrika Lidbos hektiskt frammanade "Farsta fritt fall" (Alfabeta).

Eller så kan det komma ut en ny roman av Johanna Thydell och "Ursäkta att man vill blir lite älskad" (Alfabeta), så bra den är! Fragmentarisk, rolig, seriös, extremt mycket NU. En medvetandeström från en "alldeles übervanlig" Nora Jonasson som "vandrar runt runt som ett förvirrat marsvin helt utan framtidsutsikt och mål", och ändå har en historia att berätta.

Ibland är det som på film. I Karina Berg Johanssons debutthriller "Synvilla" (R&S) sätter en klassresa till Gotland förbjudna krafter i obönhörlig rörelse och i "Vad hatet gör kan ingen fatta" av Marie-Chantal Long (R&S) växer känslorna okontrollerat när "valen" Martha, "Felast. Fetast. Störst", och småväxte "dvärgen" Adde börjar dansklass bara för att jävlas, bara för att störa, men finner varandra. Tar revansch. Ett utanförskapsdrama med koppling till bland annat Teresa Fabiks film "Prinsessa".

Kultur krockar med kultur, och med kärlek och ensamhet i triangeldramat mellan Leo, Dilek och Selahattin i Martin Svenssons korthugget effektiva roman "När inget annat hjälper" (Wahlströms) och sist, men inte minst:

Så hamnar jag hos expressiva, längtande, egensinniga Maja och några omvälvande aprilveckor i Jenny Jägerfelds verbalt originella dusch "Här ligger jag och blöder" (Gilla böcker), också Augustnominerad. En roman där allt värker, tumspetsen är avsågad - bokstavligen - och den frånskilda mamman i Norrköping (författaren har rötter i Skärblacka) visar sig ha Aspergers syndrom. Fränt, ironiskt, smart, oerhört roligt, drastiskt - en cool fullträff.

Att miljökatastrofer, apokalyptiska eller postapokalyptiska berättelser inte enbart stavas dataanimerat eller utspelar sig online ger Stefan Castas märkliga "Den gröna cirkeln" (Opal) prov på. Ett slags litterär-virtuell-scenisk robinsonad kring fyra ungdomars överlevnadskamp efter en regnstorm som brutit upp såväl verklighet som (Ekelöfskt inspirerad) jaguppfattning.

När Petter Lidbeck och Max Elmberg Sjöholm (bild) å andra sidan ger sin bild av framtiden i den grafiska romanen "De tusende" (Natur och Kultur) har en epidemi skärpt livsbetingelserna. Ett digerdödsscenario i postmodern tid, koncentrerat till nya begär, nya maktförhållanden och evig humanism. Otäckt och kännbart.

Dehumanisering kontra medmänsklighet är även temat i Titti Knutssons skickligt uppbyggda och spännande vi mot dom-romaner "Muren" (2009) och "Kampen" (Kabusa) där ett antal ungdomar från olika sidor i ett inbördeskrig möts och förändras i ett gemensamt projekt att rädda en sårad häst. De inser de vuxnas vansinne; de möter döden, men överlever.

Det gör också svensk ungdomslitteratur, med mycket god marginal.

Det kärvar och skaver i relationerna i många av höstens ungdomsböcker. Känslor forsar fram över sidorna, tränger sig på, vilar, återkommer.

MARGARETA WIMAN