"Verkliga" personer och händelser ingår ofta i Joyce Carol Oates böcker. "Blonde" är det mest kända exemplet - också på att det inte är den historiska sanningen författaren berättar. Likadant förhåller det sig förstås med kortromanen "Mörkt vatten", utgiven 1992 och nu översatt till svenska.
Här utgår hon från bil-olyckan i Chappaquiddick 1969 då Ted Kennedy vållade en ung kvinnas död och därmed kom att sätta punkt för sin politiska karriär. Tragedi, skandal och en av de mytiska händelserna i amerikansk historia.
Oates har flyttat fram händelsen till 1991 och givit kvinnan namnet Kelly Kellagher medan Kennedy genomgående både omnämns och tilltalas som "senatorn".
Ytterligare en kvinna som offer! Men i Oates författarskap tecknas de inte som typiska offer. Här handlar det om att lyfta Mary Jo Kopechne (den dödas rätta namn) ur bifigursglömskan och myten genom att skriva henne eget liv, egen röst.
Det är i den korta stunden medan Kelly ligger och dör som texten uppehåller sig. Medan hon kämpar sig kvar vid den allt mindre luftbubblan i bilen som fylls med mörkt, illaluktande vatten. Senatorn - som kört för fort och med drinkar i kroppen - har tagit sig ut, försöker fly undan skandalen. Ensam och instängd intalar sig Kelly att han förstås är på väg efter hjälp.
När hon skrev boken var, har Oates uppgivit, den övergivna Kelly i den sjunkande bilen menad som symbol både för den amerikanska kvinnans situation och för ett politiskt svek. Med dessa dubbla rötter i två olika tidsbakgrunder landar "Mörkt vatten" på något sätt fel i vårt 2000-tal.
Och någon konstnärligt övertygande historia tycker jag inte att det blivit. Den spinner på en alltför tunn tråd, tyngd av retoriska omtagningar.
GUN ZANTON-ERICSSON