Helena Henschen:
Hon älskade
Brombergs
Släkten har blivit en rik inspirationskälla för Helena Henschens författarskap. En familjetragedi på morssidan gav det dokumentära stoffet till romanen "I skuggan av ett brott"(2004) - en regelrätt succé (vilket förvånade mig en smula). I hennes nya bok, "Hon älskade", är farmodern centralgestalten. Hon hette Signe (1885-1969), var dotter till den judiske bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel och kom att leva mitt bland sin tids intellektuella och konstnärliga elit, utomlands lika väl som i Sverige.
Barnbarnet Helena stod henne inte speciellt nära men fick ärva några föremål som först många år senare väcker hennes nyfikenhet och fantasi. Signes liv finns också dokumenterat i dagböcker, brev, dikt- och föredragsutkast och allehanda andra papper. I en särskild anteckningsbok formulerade hon sina tankar om kärlek.
Helena Henschen kan således gå till väga ungefär som i sin förra bok. I fråga om form och approach kan "Hon älskade" rentav förefalla alltför lik den. Ambitionsnivån är dock högre och visar på ett författarskap i vidareutveckling.
Dokumentärt - till exempel efterlämnade brev eller framforskat material om tidsbakgrunden - och fiktion flyter ofta skarvlöst samman. Helena Henschen gör sig till Signes "skugga och replik", gestaltar scener och tänkta samtal. Sådana romangrepp bidrar till ett livfullt målande av karaktärer och miljöer men frestar emellanåt till konstruerat psykologiserande.
Uppror och kärlek - två etiketter fästa på detta intressanta kvinnoliv. Relationen till fadern är stark men det är mot honom Signes första uppror riktas: hon är tolv år när han överger familjen - gravid hustru och fyra barn - för en ny kärlek. Och hans "du är ju bara en flicka" får hon höra långt upp i åren.
Signe är vacker, begåvad och självständig. Som obstinat elev i Anna Sandströms lärarinneseminarium, plantskola för stridbara kvinnor, får hon kamrater som Harriet Löwenhjelm och Honorine Hermelin, och de går på "uppviglande möten".
"Kvinnan har rätt till fri kärlek och kärleken är sedlig också utan äktenskap", hör hon Ellen Key förkunna, och som 18-åring får hon följa med som hjälpreda till Berlin under Keys föredragsturné om "Barnets århundrade".
Berlin blev hennes hjärtas hemvist livet igenom. Det är där hon 1922 möter Oskar Vogt, uppburen hjärnforskare och hypnotisör, gift med Cécile och kollega till Folke Henschen som var Signes make 1909-26. Oskar blir hennes stora passion. Boken slutar 1946 med hans enda bevarade kärleksbrev. Förhållandet inleds våren 1932 och vidmakthålls genom att Signe vistas i Berlin långa perioder, rentav som gäst hemma hos Oskar och Cécile (som får kämpa med sin svartsjuka).
Kärlekshistorien är romanens röda tråd. Men boken får sitt största värde genom att ge utrymme åt flera andra livsöden och genom den överraskande mångfasetterade bilden av ett händelserikt tidsskede och ett samhälle i omvandling.
Till detta kommer en del udda episoder, som en forskningsexpedition till Spetsbergen och en resa till S:t Petersburg och till Lenins sjukbädd i Moskva 1923.
Signe var påverkad av Ellen Key också i synen på moderskapet, fast hon enligt överklassmönster mest tycks ägna sig åt dess idylliska sidor. Hon födde sex barn, tämligen osynliga i boken, utom när hon plötsligt reagerar som en riktig hönsmamma åt två av dem som åren före andra världskriget befinner sig utomlands.
I mångt och mycket levde Signe Henschen ett traditionellt, fast mycket privilegierat kvinnoliv med mycket tid över för längtan, drömmar och kärlek. Som välgörande motvikt visar Helena Henschen att Signes frihetspatos också räckte till för en omfattande verksamhet i freds- och kvinnofrågor. Genom Fredrika Bremerförbundet och som en av de ledande i den radikala, hemliga motståndsrörelsen Tisdagsklubben var hon lidelsefullt engagerad i det farliga arbetet med att rädda judar undan nazismen.