Ur ensamheten föds gemenskap

Ensamhet brukar vara en gemensam nämnare för gestalterna i Linda Olssons böcker. Men ur ensamheten föds ofta något slags gemenskap. Vänskap kan läka, kärlek är möjlig. Trots svåra teman blir berättelserna aldrig hopplösa. Det gäller även i högsta grad höstens roman.

Vid Nya Zeelands kust bor den medelålders konstnären och f d läkaren Marion. Hennes dagar är stilla och ensamma, fyllda av vandringar längs havet, musik, naturens växlingar. Men en gång i veckan kommer Ika och äter soppa.

Ika är en liten pojke, kanske sex år gammal. Han är tystlåten och skygg, Marion vet ingenting om hans liv veckans övriga dagar. Men när hon en dag hittar honom misshandlad och halvt drunknad i havet tar allt en dramatisk vändning.

Ikas utsatthet som Marion snart inser, med en frånvarande mor och en kärlekslös mormor, väcker djupa, dolda minnen hos Marion själv. Och medan hon kämpar för att få vårdnaden om Ika blottlägger hon lager efter lager i sitt eget inre. Jämsides med berättelsen om Ika framtonar långsamt en annan historia om ett annat barn, Marianne, och hennes barndom präglad av sorg och upprepade separationer.

Jaget blir "hon"

Det är berättelsen om en älskad lillebror som försvann, och en flicka som skadas så illa av oförstående och egoistiska vuxna att hon för att hantera smärtan tvingas ge upp hela sin tidigare identitet så till den grad att hon börjar tänka på sig själv i tredje person. Jaget blir en "hon", med ett annat namn, en person som livet har lärt att man aldrig, aldrig får tillåta sig att lita på någon, och att kärleken inte är för henne.

Och ändå finns, som sagt, hopp. Genom att trösta Ika kan Marion kanske trösta sig själv.

Jag tycker mycket om den här boken, för dess tonfall, dess mörker och ljus, dess tankar om kärlek och sorg och om den fria viljan, kanske inte så fri som vi gärna vill tänka oss.

Rent banalt skulle man kunna säga att "Det goda inom dig" är en berättelse om att försonas med sitt förflutna och att till sist våga ta emot lite lycka. Men boken är inte banal, den är klok, genomlyst, vacker och hemsk. Linda Olsson växer som berättare för varje roman. Hennes nya är hennes bästa hittills.