Uselt försök göra svensk highschool-film

Att recensera "Studentfesten" är lite som att befinna sig vid middagen i Thomas Vinterbergs "Festen". I scenen där huvudpersonen har sitt laddade tal nedskrivet på två olikfärgade lappar. En grön och en gul där den gröna betyder avslöjande av mörka fasansfulla hemligheter.

Inga jämförelser i övrigt, "Studentfesten" är en hyfsat harmlös historia, men om man börjar med den gröna lappen: Filmen är usel.

Simon Sandquist vill göra en svensk "Baksmällan" och "American pie", men "Studentfesten" saknar den smartness som de båda, i synnerhet den första, besitter. Ett hyfsat skämt följs genast av tio platta, överspelet har inget självändamål och visningen är en och en halv timmes obändig längtan efter att få forsla bort trötta plattityder på skottkärra efter skottkärra.

"Studentfestens" tjejer är antingen ljuva pojkrumsobjekt i vita klänningar (nu handlar det visserligen om studenten, men ändå) eller mer överviktiga som "var smalare förr när man låg med dem". De mer självständiga, "tuffa" tjejerna är de som fyllespyr under sexakten men snabbt hämtar sig och ligger vidare. Det, det är en cool tjej.

Men okej. Om man ska ta det gula kortet. Jag förstår att en 35-årig kvinna är inte är målgruppen här. Jag har själv tagit studenten och är fullt medveten om att Sandquists skildring av nätternas natt faktiskt är ganska verklighetstrogen. Det finns skådishöjdpunkter i till exempel Filip Bergs komiska tonträff och stundtals undrar man faktiskt hur det ska gå för de tre killarna under den vilda folkabuss-framfarten mellan överklassens studentmottagningar.

Jag förstår också att oavsett vad jag tycker, så kommer den verkliga målgruppen, de som lever detta filmmanus i verkligheten, att älska "Studentfesten".

Eller som 21-åriga bloggaren Kissie skrev på sin blogg efter filmpremiären: "Jag älskade filmen i går. Så himla rolig och jag hade ont i magen för jag var så nervös under vissa perioder av filmen haha".