Han skriver det själv: "I kärlek verkar det alltid som att man är unik. Man är annorlunda än alla andra på något sätt. Ens egen kärlek känns större än andras. I själva verket är all kärlek sig lik gissar jag."
Det gissar jag med, i stort sett. Och drar slutsatsen att den som vill skriva om kärlek måste söka ett originellt stoff.
Något sådant har inte Johan Kling, regissören till filmen "Darling" från 2007, funnit. Knappt sökt heller vad jag kan se. Utan han verkar ha förlitat sig på gestaltningen av stämningar i Stockholm i slutet av förra århundradet. Vilket ju inte heller är det lättaste, särskilt inte om det ska bära en hel roman.
Om man dessutom likt Johan Kling har "Doktor Glas" som sin uppenbara förebild har man inte gjort sin uppgift lättare. I synnerhet inte om man har valt bort den romanens bärande konflikt, och varje konflikt över huvud taget.
Återstår då endast en tävling med Hjalmar Söderberg i konsten att skriva vackert, vemodigt och fängslande om en ensam man i Stockholm.
Och då förlorar man.