Utmattande smetig robotfilm

I stället är det nu robotar som slåss i boxningsringar, både i tv-sända supermatcher och på allehanda bakgårdar. Människorna själva är också ganska våldsamma och framförallt allmänt osympatiska. Det finns faktiskt inte en enda karaktär i den här filmen som kan beskrivas som mysig, trevlig eller trovärdig, och det inkluderar även det lilla brådmogna barnet jag kommer till alldeles strax.

För först får vi möta Charlie (Hugh Jackman). Han är med i robotboxningsbranschen men det går sådär. Han ställer upp med sina oftast ganska kackiga robotar i tveksamma matcher (som mot en stackars tjur) och hoppas vinna mycket pengar, men får oftast fly med svansen mellan benen.

Han har också en son som han har ignorerat i elva år, men när mamman dör möts de i rätten. Charlie säljer då vårdnaden till sonens välbärgade moster med man, men eftersom de vill ha en avslappnad sommar i Italien för sig själva får Charlie ändå ta hand om sitt barn ett slag, tills han kan inkassera hela köpesumman.

Nej, detta är inte precis "Saltkråkan", men barn nu för tiden kanske är tuffa nog för den här extremt kalla premissen.

Pappa Charlie och lille Max tar i alla fall mirakulöst nog igen alla år av svek och frånvaro genom att lansera en gemensam robot, ihopplockad av reservdelar men laddad med mänskliga drag. Deras lille robot Atom, som märkligt nog är den varmaste karaktären i hela filmen och mer liknar en brödrost än en transformer, borde naturligtvis inte ha en chans mot världsmästaren, den stora belgian blue-roboten Zeus.

Men i enlighet med all klyschig boxningsdramaturgi finns bara en väg att gå.

Robotmatcherna är visserligen tillräckligt snygga och underhållande (och gör en sugen på att spela datorspel) för att kämpa upp filmen till godkänt.

Men i grund och botten är "Real steel" så utmattande sentimental och förutsägbar att man till slut nästan ber om att få bli knockad. Hårt. (TT Spektra)