Max Book blev under 1980-talet ett av de tyngsta namnen som fick representera postmodernismen i Sverige. Hans mäktiga målningar med naturromantik omvandlad till stadslandskap nattetid blev ett signum. Tjocka, fysiska skapelser med inbakade material, texter och fragment upplevdes som nyskapande och brott mot tidigare måleritraditioner. Ibland spräckte han målningarna. Han talade med sin släpiga norrländska dialekt ofta om ”glapp” som han ville åstadkomma i sina konstverk.
Redan 1985 presenterades hans konst tillsammans med övriga i Walda-gruppen länsmuseet i Östergötland. Utställningen hette ”Det förlorade mästerverket”. Stor skandal! Observera två år före Moderna museets stora genombrottsutställning ”Implosion” om postmodernismen i regi av Lars Nittve.
I dag kan man se både konsekvens och förändring i Max Books målerikonst. Den dova, mörka tonskalan finns kvar i gestaltningen av skogen och naturen. Men rödglödgande färger har ökats. Människorna är mer synliga och framför allt har digitaliseringen förändrat möjligheterna. Databearbetningar har hjälpt till att skapa effektfulla glidande, uttänjda former. Innehållsmässigt har dessa integrerats med skräckromantiska drag. Rå estetik och burleska passager stegrar intressenivån.
Max Book är definitivt med på banan. Hans bildvärld är kittlande och mångtydigt fascinerande som en skräcknovell av Edgar Allan Poe, en kultförfattare för många konstnärer. Book laddar sina akrylmålningar med komplexa färger, överraskande montage och sammansatta sceniska berättelser. Varje målning är som ett shortcut, ett utsnitt ur en spännande film med öppet slut.