lötsligt vill alla vika ut sig. De unga kvinnor som visar upp sig i tidningarna Café och Slitz omges inte av skam och mörker, nej, det är artister som Charlotte Perelli och Pernilla Wahlgren, idrottsstjärnor som Therese Alshammar eller dokusåpadeltagare som Emma Andersson.
Men de är kvinnor. Det är så självklart att vi nästan inte reagerar. Det finns några manliga utvik, men de är få och blir då oerhört uppmärksammade eftersom det är så piggt och jämställt.
Det där är naturligtvis ingen slump. Och heller inget uttryck för att män, till skillnad från kvinnor, vill titta, att det ligger medfött i oss.
Forskarna kallar trenden utviksdiskursen, vi kan kalla det utvikskulturen. Kvinnorna som viker ut sig säger att de tycker det är "kul", att de är "fina" och vill visa upp sig samt att det är "bra" för deras karriärer.
Så här har några av dem sagt i andra tidningar:
-- Det var en kul grej (Rebecca Fergusson, skådespelerska).
-- Jag tror alla tjejer vill vara med (Emma Andersson, Robinson-vinnare).
-- Jag har en ny singel på gång och tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att vara med i Café (Charlotte Perelli, sångerska).
-- Jag tycker inte att de är så utmanande. De är jättefina (Josefine Öqvist, fotbollsspelare, om "sina" utviksbilder).
Medieforskaren Anja Hirdman från JMK, institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Stockholm besökte nyligen Linköping och universitetet.
Hon har studerat reklam, tv-bilder, FIB Aktuellt och Vecko-Revyn genom decennierna och ser stora skillnader över tid. De foton som fanns i Fibban för 20 år sedan finns nu i Vecko-Revyn, som ju riktar sig till tjejer.
Hon lär oss några viktiga saker om 2000-talets alla sexualiserade bilder i reklam, mode, utvik och porr.
För det första är heterosex normen. För det andra är utvik på 2000-talet inte jämställt, om nu någon trott det. Visst, det finns också avklädda män i reklam och "roliga" kalendrar, men utviksmän är oerhört sällsynt. Så här ser det oftast ut i medierna:
Avklädda kvinnor signalerar följsamhet och tillgänglighet. Passivitet. De ställer absolut inga krav. Blicken är typisk, de tittar på betraktaren och signalerar "jag är här för dig". Det är kvinnorna som kommunicerar sex.
Avklädda män (i den mån de finns) signalerar aktivitet och att de har kontroll. Musklerna står i fokus och muskler symboliserar kontroll i vår kultur. Blicken är helt annorlunda än kvinnornas, männen har en stenhård Clintan-blick som möter betraktarens i en "vem-slår-ner-blicken-först"-tävling.
Om avkläda män skildras på samma vis som avklädda kvinnor, så riktar sig bilderna oftast till homosexuella män.
Utanifrånblicken. Varför vill tjejer vika ut sig? Enligt Anja Hirdman och andra genusforskare har det med "utanifrånblicken" att göra. Redan när vi är små flickor lär vi oss att se på oss själva utifrån, vi gör oss själva till en anblick. Forskarna talar om "den manliga blicken" som vi kvinnor själva vänjer oss vid. Vi lär oss att väcka begär och det är det som damtidningarnas bilder på lättklädda, tillgängliga kvinnor lär ut till sina kvinnliga läsare.
-- Väldigt många unga kvinnor ser sig så, säger Anja Hirdman, de vill visa upp sig, säger de. Om en man vill visa upp sig kallas han blottare.
Manlighetsrit. I vår kultur ingår det i bilden av manligheten att killar vill titta på tjejer tillsammans. Det blir en gemenskapsrit och ett icke-homo-bevis. Men små flickor lär sig inte att det ingår i kvinnligheten att titta på killar tillsammans, även om kvinnor i och för sig tycker lika mycket om att se naket som män.
En av årets julskivor som landade i redaktionens postfack är så typisk, så typisk. Ändå känns den nästan bisarr. Titeln är "X-mas Dance party, 10 julklassiker -- 10 heta Slitz-modeller". Ja, ni förstår upplägget, tio av de unga kvinnor som vikt ut sig under året sjunger varsin julsång och i cd-häftet poserar de bland vitt fluff i tomteluva och röda underkläder/inga underkläder.
Sju är blonda och tre brunhåriga, ingen ser "utländsk" ut. Alla har långt hår. Alla har lätt öppen mun. Alla har Blicken. Faktum är att de är svåra att skilja från varandra. Alla signalerar tillgänglighet och "jag är här för dig och jag ställer inga krav" så det skriker. Själva skriker de däremot inte alls. Tvärtom.
De låter som mössen i Askungen medan kompet är någon slags dagistechno. Barnsligt, är ordet.
Lusläser man cd-häftet inser man att det med största sannolikhet är två professionella körsångerskor som verkligen hörs.
Men det spelar ingen roll -- ambitionen är klar: Kvinnorna faller helt in i en lång tradition av vad Anja Hirdman kallar "kvinnobarn". Alltså kvinnor med utvecklad kropp, men som på samma gång är omedvetna om de drifter de väcker. De är ofarliga, ställer inga krav. De är perfekta som leksaker för lekfulla män.
Det var Playboy, startad 1953, som först började vända sig till just "lekfulla män", som såg mannen som konsument och som sexualiserade konsumtionen. Tidningen myntade begreppet "playmate", lekkamrat, om sina modeller.
Och tittar man i Slitz cd-häfte, ja då kan man nästan tro att de här kvinnobarnen, de är till salu, de gick att köpa till jul, som en vara bland andra varor. (Att köparen då tvingas höra "Gläns över sjö och strand" massakreras av fjantsång till den där skumma dagistechnon, det får han ta.)
Har ni också lagt märke till att bland de allt fler dokusåpadeltagarna finns allt fler unga, silikonbystade, blonda tjejer. Och rätt som det är viker de ut sig i någon av herrtidningarna. Eller så har de gjort det innan de kom med i dokusåpan.
Sedan måste ju kvällstidningarna skriva om det och visa utviksbilderna.
Sedan kommer kanske en låt med dokusåpakändisen/utvikningsbruden. Eller också blir hon programledare i tv, som Robinson-Emma ("Dolce vita" i Kanal 5).
Det blir en rundgång på samma vis som vi lärt oss att filmen säljer musiken och musiken filmen och prylarna.
Enligt Aftonbladet (1/11) värvades två av årets deltagare i Farmen i TV 4 bland Slitz tidigare modeller, nämligen Maria Johansson och Carolina Nerme. Slitz redaktion förmedlade kontakten.
Trenden började 1997 då Robinson-Camilla Lundberg efter sin medverkan i programmet fick erbjudande om att vika ut sig i Slitz. Hon nappade och har sedan följts av en rad andra.
Bingo Rimér, redaktör på herrtidningen Moore och så kallad flickfotograf, kallar sig själv "dokusåpavärldens Bert Karlsson" och säger till Aftonbladet att han ständigt förmedlar kontakt mellan teveproduktionsbolag och de kvinnor han fotograferar.
Alla dessa kalendrar. Först var det lite kul med brandmän och männen i en by i Västerbotten, eller hur det nu var.
Men nu är det inget kittlande längre, inget upprörande. Snäll-utvik är mainstream -- ni minns väl hur det började med ballongdansen på tv och den underbara filmen "Allt eller inget" 1997 där arbetslösa män i en engelsk håla strippar inför en jublande hemmapublik. Följt av filmsuccén "Kalenderflickorna" 2003.
Med den som förebild lanseras en kalender för 2005 som innehåller utviksbilder på äldre kvinnor. Fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin ("Ecce homo" bland annat) har fotat Lill Lindfors, Kjerstin Dellert, Solveig Ternström, Amelia Adamo och nio andra kända yrkeskvinnor mellan 52 och 78 år.
Syftet är att samla in pengar till Centrum för genusforskning. Men kvinnorna vill också motverka ungdomsfixeringen och vara förebilder för andra kvinnor, säger Alexandra Charles till Expressen (12/10).
Allt gott och väl, bilderna är urbra -- men ursäkta mig, på de bilder jag sett är kvinnorna hysteriskt snygga och ungdomliga och enligt uppgift retuscherade. Vad är det för förebilder? Hur många kvinnor har chans att se ut så? Frågar ni mig så spär projektet bara på utseendefixeringen och borde ligga etta på hyckleritoppen. Även om det naturligtvis är bra att samla in pengar till en god sak.
Annat var det när Linda Skugge vek ut sig i Bon i höstas. Konstnären/fotografen Annika von Hausswolff plåtade och där var det inte tal om retuschering och uppsminkning, snarare tvärtom, Linda såg glåmigt små-
barnsmammetrött ut där hon satt helt normalt på en pall med kejsarsnittärr på magen.
-- Det blev ett himla liv när jag gick ut och sa att jag ville klä av mig i Café. Att jag inte tänkte porra mig och att bilderna skulle vara helt oretuscherade kom liksom inte fram, sa hon själv i Corren (18/8).
Men varken Café eller Slitz ville ha bilderna -- här fattades Blicken och tillgängligheten och "jag finns här för dig" och försköningen, så det blev nobben -- trots att hon är känd.
-- Jag ville vara en chock i tidningen, förklarade Linda, sådana här bilder visas ju aldrig annars. Jag ville visa hyckleriet. Det är så här vi ser ut.
Det var alltså upprörande. En 31-årig helt normalsnygg kvinna som visar sig som hon faktiskt ser ut, rätt upp och ner.
Sådant bryter konventionerna 2004.
Inte stajlade tanter på skinnfällar.
Vad ska vi säga om utvikskulturen, är den frigörande eller förtryckande? Är utvik en kul grej och ett friskt sätt att bryta trista tabun och sexualfientlighet?
Nej, knappast. Jag gillar att se naket. Jag gillar att vara naken. Men utvikskulturen är ett tydligt symptom på överordning och underordning mellan könen, det är bara att lägga en man lika mähä-kom-å-ta-mig på en filt så ser man hur hysteriskt tokigt det ser ut.