Public enemies
Betyg: CCCC
Regi: Michael Mann
I rollerna: Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard, Billy Crudup, Stephen Dorff
Visas i Linköping
Allt för ofta glorifieras den mörka sidan av gangsterlivet i filmens värld. "It?s good to be a gangster", sa Ray Liotta i "Maffiabröder". Alla vet vi att det sällan slutar lyckligt. Och denna mer realistiska gangsterberättelse berättas i Michael Manns "Public enemies". Framtidsplanerna existerar knappt och man befinner sig på ständig flykt. Lev i nuet och högst några dagar framåt. Bara en stöt till, sedan drar vi oss tillbaka till Kuba. Så blir det givetvis aldrig. Men detta grepp känns trovärdigt och välkommet. Ett förhållningssätt som också gör att "Public enemies" är bland de starkaste gangsterskildringarna på länge. Den lyckas dessutom kännas unik trots stölder, lån och hälsningar till en mängd filmer i genren.
Motpolerna möts
Legenden om bankrånaren John Dillinger är snudd på lika klassisk som den om Al Capone. Den stora depressionen är inne på sitt fjärde år och det är en perfekt tid att råna banker, enligt Dillinger själv. Han var en folkets gangster, precis som Bonnie & Clyde. Han vill åt bankens pengar, inte de vanliga människornas.
Filmens upplägg känner vi igen från regissören Michael Manns "Heat". Polisen och brottslingen opererar från två olika håll. Tätt efter varandra som katt och råtta. Liksom Pacino och De Niro möts även motpolerna även här. Johnny Depp och Christian Bale är två sidor av samma mynt. Den charmigt kaxiga Dillinger mot den sammanbitne agenten Purvis. Vem som drar det längsta strået vet vi också.
Andlöst skickligt
Att Mann kan orkestrera urbana actionscener bättre än någon annan har vi blivit bortskämda med i både "Collateral" och nämnda "Heat". Han skapar en närhet, realism och intensitet som få. Det blir som en vacker men brutal dans när han håller i trådarna. Aldrig förskönat, bara andlöst skickligt och virtuost. Men "Public enemies" är ändå förvånansvärt återhållsam. Den berättas lågmält och utan de överdrivna gester som mindre begåvade filmmakare gärna tar till. Vår tids kanske störste actionregissör har efter den oinspirerade "Miami vice" klättrat upp på toppen igen.