Berättelsen om den förbjudna kärleken mellan Farid och Rana får Rafik Schami av sin mor just när han är på väg att lämna Syrien.
Året är 1971. Den unge Rafik, son till en arabisk-kristen konditor, är klar med sin examen i kemi, fysik och matematik, vill bli författare men inser att det är omöjligt på grund av sin regimkritiska hållning. Han väljer att gå i landsflykt, men tar med sig anteckningarna. Stoffet lockar: ett slags Romeo och Julia i Damaskus.
Skrivardrömmarna kommer emellertid snart på skam: "en plan uttänkt av en naiv människa som aldrig hade levat i exil". Projektet läggs på is, men tas upp igen. Utvidgas och omformuleras, kräver nytt material.
Den långa tillkomsttiden verkar dock till Schamis fördel: När "Kärlekens mörka sida" kommer ut i tyskt original 2004 hyllas den som ett mästerverk.
Romanen ställer läsaren inför en mosaik i stort format (800 sidor). En brett anlagd släktskildring från sent 1800-tal till 1970, en utvecklingshistoria med självbiografiska anslag och en skarpsynt analys av politiska missförhållanden.
Farid Mushtak föds 1940 in i en katolsk medelklassfamilj i Damaskus. Uppväxten är tryggt utforskande, fastän präglad av faderns hårda temperament.
När sonen som trettonåring förälskar sig i Rana från den ortodoxa familjen Shahin utmanas den urgamla fiendskapen mellan klanerna. Äktenskap mellan en Mushtak och en Shahin? Otänkbart!
Men kärleken framhärdar. Trots helvetiska prövningar av ett förtryckarsamhälle betingat av tradition, klassystem och politiskt godtycke.
I Rafik Schamis magnum opus finns utrymme för det bästa och sämsta hos människan, och fascinerar inte minst i sin explicita hatkärlek till den brutala smältdegeln Damaskus.
En vacker och grym roman. En plädering för det fria ordet och för det långa berättandets magi: "Arabiska släkter och pyramider tar ingen notis om tid".