Nora Ikstena:
Livets fest
Översättning: Juris Kronbergs
Atlantis
En oroande tanke som kritiker: Tänk om det är mig det är fel på och inte boken. Fast jag inte förstår det. Eller tänk om lässituationen, privatlivet, hälsan eller någonting annat färgar min upplevelse av boken mer än jag vill erkänna. Så att mitt omdöme inte är vatten värt.
Jag tror egentligen inte det, men ibland känns en text undanglidande fast ändå lockande på något sätt. Som om där finns något jag inte riktigt får grepp om. Och alltså med tanken att det nog kan bero på mig mer än texten.
Så är det lite grann med den lettiska författaren Nora Ikstenas roman "Livets fest". En mor dör och till begravningen kommer sju för dottern okända personer som har haft en relation till den döda. En i taget berättar de om någonting de upplevt tillsammans med den nyss begravda.
Det är ett slags poetiskt skimrande berättelser, skickligt balanserande på gränsen mellan det realistiska och magiska. Stundtals mot en krigsfond, svåra umbäranden skildras, liksom starka känslor.
Dotterns bild av modern växer och blir allt mer komplex under den natt som fylls av berättelserna.
Språket är vad man skulle kalla vackert och då och då nås jag av en styrka i formuleringarna. Men alltför ofta glider de mig förbi och som helhet lämnar mig boken ganska oberörd. Den rinner av mig, tyvärr. Det är nog inte mer att säga om det.