Ny bok
Bo Carpelan: Berg
Albert Bonniers förlag
Nu 1999: vuxenlivets futiliteter, en "spegelvärld av rikedom", förräderiernas summa.
Då 1944: byteshandel, skrapiga röster i den grönögda radion, storanfallet på Karelen, krigets dova stämning och en långsamt lagrad rädsla.
Då var han åtta år, nu en sliten revisor som hela livet försökt skriva och nå ett språk som är hans. Barnets och den gamles frågor, skräck och rädslor är desamma.
Lär man någonting av sina misslyckanden? Vad är erfarenhet annat än några tumregler? Vad vet jag om den jag innerst är? Blir det obegripliga någonsin mindre dunkelt?
Han heter Mattias Bergmark och är huvudperson i Bo Carpelans "Berg", den vackraste roman jag kan tänka mig om åldrandet, minnet, drömmarna, barndomens främmande land. I Carpelans rika författarskap -- ett av de mest omistliga på svenska -- dominerar lyriken, även hans prosa är genomandad av poetens språk med stämningsbilder som talar till alla sinnen.
Berg, så heter släktgården där Mattias och hans halvbror Jonas vistades krigssommaren 1944. Där fanns också farbror Paul, kusinerna Jan och Martina, Sonja från Rantala, en skara tjänstefolk och i nedervåningen karelare på flykt. Döden var ingen sällsynt gäst.
Berg är tystnad, ensamhet, ett ställe som "uppmuntrar till monologer". Att Mattias återvänder beror på att Sonja bett honom skynda dit. För femtiofem år sedan var hon den unga kvinna som åttaåringen älskade, nu är hon döende i cancer. Och Jonas finns sedan trettio år på ett hem för mentalsjuka. En gång, före katastrofen som Mattias känner sig dela skulden för, var Jonas "de snabba rädslornas dirigent och den saliga sömnens röst".
Presens och imperfekt tvinnas i varandra, långsamt och i plötsliga bilder enligt berättarminnets logik och associationer ges läsaren pusselbitar till människor och händelser i det förflutna. Fragment bara, fjärran från ett episkt flöde. Samlat i en bok lika utsökt i formgivningen (av Anders Carpelan) som till innehållet.