"Far i frid." Den exakta och fullständiga lydelsen av tidernas kortaste filmrecension, skriven av Alf Montán i Expressen 2 oktober 1956. Filmen hette "Åsa-Nisse flyger i luften".
I veckan började filmen "Åsa-Nisse 21" spelas in, och jag upptäckte till min förvåning att jag drabbades av en odefinierbar olustkänsla när nyheten nådde mig. Delvis handlade det om att jag råkade se en tv-intervju med huvudrollsinnehavaren Kjell Bergqvist - jag drabbas alltid av krypningar i kroppen när Kjell Bergqvist är sig själv. Men det handlar också om att hela projektet känns så... i brist på bättre ord: otydligt.
Det kanske är på plats med en snabb historiesammanfattning för våra yngre läsare: Åsa-Nisse är en serie- och filmfigur som uppfanns 1944 och slutade utvecklas ungefär 1946. Hans intressen är tjuvskytte, att hålla sig undan sitt så kallade huskors Eulalia och att göra byns handlare och fjärdingsman till åtlöje. Han tycker även om att i tid och otid göra tummen upp på ett överdrivet sätt och att uppfinna knasiga saker i stället för att dra in pengar till huskorset genom hederligt arbete. Trots att namnet och i viss mån skinnvästen antyder annat är han ungefär så oqueer man kan tänka sig.
Namnet på den nya filmen är fyndigt, eftersom det är den 21:a Åsa-Nisse-filmen. De samtliga 20 tidigare kom för mer än 40 år sen och har alla drabbats av ungefär samma recensioner som den jag nämnde i början, om än något mer språkligt utvecklade. Och när farbrorn blev musikal, eller "mjosikal" som det heter på buskisspråk, för ett par år sen lades den ner efter ungefär två föreställningar.
Och det är väl där olustkänslorna kommer: att jag inte riktigt förstår vad Åsa-Nisse gör här och nu, 2010. Vem ska titta? Alla som (med behållning) följde Åsa-Nisse-filmerna när det begav sig är ju rimligen döda nu eller för gamla för att gå på bio.
Det rimliga hade ju varit att värva publik i Stefan & Kristers obegripligt stora fanbase, men det verkar inte filmmakarna vara särskilt intresserade av. I stället har de värvat riktiga och duktiga skådisar. Kjell "Åsa-Nisse" Bergqvist är ju i regel jättebra (så länge han inte är sig själv). Michael "Klabbarparn" Segerström, Ann "Eulalia" Petrén och Johan "Sjökvist" Rabaeus är alla synnerligen kompetenta finskådisar. Och det är bara att fylla på: Sissela Kyle, Marie Göranzon, Maria Lundqvist... Ingen "Full frys med pilsner" så långt ögat når. Dessutom står freak-kuplett-humoristen Henrik Dorsin för manuset och i nio fall av tio betyder det kvalitet.
Det är väl där skon klämmer för ett "var sak på sin plats"-fan som jag. Vad ska hända härnäst? Markoolio på Kungliga Operan? Stefan & Krister på Riksteatern-turné? Killinggänget på Dramaten?