Vi ska naturligtvis inte förhäva oss, men det finns skäl för glad stolthet över den svenska folkbildningstraditionen. Under kanske 150 år har främst nykterhets- och arbetarrörelserna medverkat till Sveriges demokratisering genom att på ett hedrande sätt arbeta för utbildning och bildning.
En av pionjärerna, ABF-mannen Gunnar Hirdman, har i år uppmärksammats särskilt. I våras kom Lars Arvidssons biografi och nu ger förlaget Futurum ut Georg Karlsson "Gunnar Hirdman. Humanisten, demokraten, folkbildaren."
Grunden för Georg Karlssons bok är både hans egen förankring i folkbildningsarbetet och hans beundran och respekt för Hirdman. Karlsson gör en detaljerad genomgång av Hirdmans verksamhet: hans högst personliga men gedigna bildningsgång, hans verksamhet inom ABF, hans insatser som författare och föreläsare, som internationellt arbetande folkbildare, som debattör i frågor som gällde utbildningens och bildningens betydelse i det svenska samhället.
En tillgång i boken är att Georg Karlsson gärna gör jämförelser mellan då och nu. Det är högst välgörande i en tid när räknenissar och organisationsknuttar tycks ha tagit befälet över bildningsidealisterna.
§Några invändningar? Ja, jag är irriterad över att upprepningarna i boken är rätt frekventa, och vad gäller språkform har Georg Karlsson och jag emellanåt helt olika uppfattningar.