Ulf Abel: Ernst Josephson
Nationalmuseums serie De stora mästarna
Natur och Kultur
Ernst Josephsons (1851--1906) sinnessjukdom bröt ut med full kraft1888. Den konst han gjort dessförinnan pekade bakåt mot Rafael,Rembrandt och renässansens tekniska virtuositet. Utan att känna demtycker vi oss direkt väl bekanta med personerna på hansåttiotalsporträtt som det av Gottfrid Renholm eller Jeanette Rubenson."Jag ska bli Sveriges Rembrandt eller dö", citeras han ha sagt.
Kritikern och författaren Arne Törnqvist har i en pjäs formulerathans kompromisslöst romantiska konstnärsattityd och självförbrännandeanspråk så här, och det är på kornet:
"Jag tog mina färger ur innandömet. På flera etager nedsänkt i Rembrandtdunkelt åderlät jag rubinen..."
Teckningar och målningar från sjukdomstiden har en stil som intelängre sågs som virtuos av hans samtids smakdomare. Plötsligt pekarbildspråket framåt mot vad som senare skulle komma att kallas naivismoch expressionism.
Sjukdomen, idealen och de spiritistiska erfarenheter han skaffat sigflöt ihop. "Gåslisa" från1889--1890 och porträttet av Ludvig Josephson,dubbelexponerat med en annan målning från 1893, tillhör den svenskakonstens största mästerverk.
I boken kan man se den märkliga målningen "Blått hav" från 1993. Detär en blandning av impressionism och expressionism i den stil som blevtypisk för några av Göteborgskoloristerna fyrtio, femtio år senare.
Förre intendenten Ulf Abel har skrivit den nya boken om Josephson.Den är mera en sammanfattning än några nya rön och idéer. Deninnehåller viktiga biografiska fakta. Men dessa används som klangbottenoch relief till de observationer och analyser av konstverken som bokenstext lägger tyngdpunkten bygger på. Det är bra, för den metod sombygger på att konstens innehåll har biografiska fakta som huvudkällafungerar numera mest som en kompost på konstvetenskapens soptipp.
I stället utgår Abels berättelse från bilderna och vad de kanberätta om sin tid och sin upphovsman. Den sortens konsthistoria ärvälgörande för både konsten och konstpubliken.