En ny film av den moderna filmromantikens manusmästare Richard Curtis måste av hävd naturligtvis innehålla bröllop, begravningar, charmiga frierier, regn i mängder, lagom mycket trassel, kvicka repliker och tidsresor. Tidsresor? Ok, vän av ordning, du har rätt, science fiction-inslagen har inte varit synbara alls i hans tidigare hits, som "Fyra bröllop och en begravning", "Notting Hill" och (den galet överskattade) "Love actually".
Men i "About time" är Curtis tydligen på experimenthumör. I inledningen får den nyss fyllda 21-årige Tim reda på familjehemligheten av sin far: Alla män på hans sida släkten kan resa i tiden.
För Tim blir prio ett att skaffa en tjej. Han lämnar sin lätt Wes Anderson-inspirerade excentriska familj och börjar jobba i London. Där träffar han Mary och blir kär och får anledning att testa sin nya färdighet för att förbättra det första intrycket. Och den första kyssen. Och så vidare. Det blir rätt kul.
Domhnall Gleeson, som spelar Tim, är en rödlätt hipsterklon av en ung och obesudlad Hugh Grant som det går förvånansvärt lätt att omfamna.
Tillsammans med den alltid charmiga Rachel McAdams föds en kemi dem emellan som förlåter det mesta. (Hon borde för övrigt få en medalj för sitt mod att ställa upp som Mary, efter den floppiga "Tidsresenärens hustru", där hon alltså också spelade en tidsresenärs fru).
Trots att filmen är lite för lång och lite väl spretig och trots att den är löjligt enkel att skjuta ner (nämnde jag att det alltså förekommer tidsresor?), så är den också välgörande mysig. Ett perfekt alternativ för alla som längtar efter att lämna sitt cyniska jag hemma och frossa i det i slutändan banala men gulliga carpe diem-budskapet.
Tack vare den exakt doserade brittiska torrheten, framförallt levererad med sedvanlig snits av Bill Nighy i rollen som Tims pappa, slår det aldrig över och blir Hollywood-smet av alltihop. Helt och hållet i alla fall. (TT)