För Tage Danielsson stod glädjen i centrum. Att roa var det primära och mot djupsinniga tolkningar värjde han sig. Han förklarade sig vara betydligt gladare inuti än utanpå. Hasse Alfredson å sin sida försäkrade att det under hans glada mask dolde sig ett glatt leende.
Lusten att underhålla, liksom enkelheten i uttrycket, var det primära. Kanske är det ett skäl till att få uttolkare har känt sig manade att förklara det som redan är enkelt och klart. Klas Gustafsons breda biografi "Tage Danielssons tid" är därför välkommen.
Förankring bakåt
Det började i Linköping. Av särskild betydelse för Tages konstnärliga inriktning var Folkets park, där han tillbringade mycket av sin ungdomstid.
Han fängslades av de skiftande konstnärliga yttringarna och såg hur kulturen kunde nå ut till vanliga människor. Förankringen bakåt och nedåt fanns alltid kvar, så klassresenär han blev. Det bidrog till hans speciella position mellan det akademiska och det folkliga och gjorde det möjligt för honom att tilltala så breda lager.
Klas Gustafson följer Tage kronologiskt, med noggranna redogörelser för verk och medarbetare. Boken innehåller många fina bilder och författaren har fått prata med Tages fru och barn. Alldeles nära personen Tage kommer han nu ändå inte. Tages integritet var stor, till privatlivet var dörren stängd.
Men det gör inte alls boken sämre. Inte minst blir läsningen roande av de frikostiga citaten ur Tages produktion. Det är pärlor i rad. Vem annars - för att ta bara ett exempel - skulle kunna kommentera IB-affären och övervakning av medborgarna som Tage: "Tänk som din granne gör: det är inte mig de vill åt, det är min granne."
Fyndig och allvarlig
En klassiker, på samma gång fyndig och allvarlig. IB-affären hör till det som bidrog till den växande besvikelsen över socialdemokratin. Av stor betydelse var också kärnkraftsomröstningen som avslöjade hur stor roll taktik spelade i partipolitiken, och övertygelse så liten. Politikernas dribblande med ord gick stick i stäv med Tages värnande om språket.
De sista åren kom att präglas av ett starkare engagemang där lusten att underhålla inte blev den enda drivkraften. Då hävdade han att det är löjligt att påstå sig göra något som bara ska vara roligt.
Det var en kamp, mot sjukdom och mot besvikelse över de krossade drömmarna om en rimligare värld.
Men hans vapen mot sorgen var ändå glädjen. Därav den dubbla känslan biografin väcker: den trösterika saknaden.