Arne Dahl:
Elva
Albert Bonniers förlag
Dekalogen om A-gruppen har krönts av en epilog. Och när Jan Arnalds alter ego Arne Dahl skriver in sig själv i "Elva" för att få till ett lämpligt slut, är det inte utan blygsamhet. Men är den sann eller falsk?
Formen har lånats av Boccaccio, vars hundra noveller i "Decamerone" berättas av tio personer på flykt undan pesten i 1300-talets Florens. Varje kväll under tio dagar berättar och äter man gott. Arne Dahls pestvariant är en samhällsröta, så förmodat självklar, beprövad och känd att skildringen av den tycks ha tagit sig rätten att skvimpa på ytan.
Av de församlades elva historier står pseudonymen själv, den mystiske festarrangören, för den främsta. Titelnovellen är en extremt raffinerad och stilfull historisk miniatyr som söker sitt eget och själva berättelsens ursprung med hjälp av en indelt soldatson på världsomsegling i upplysningens 1700-tal. Här tonar den tiohövdade A-gruppen bort i ett övermätt töcken av korrekthet och beskäftighet som inte lånats av Boccaccio.
Paul Hjelms och de andra polisernas bidrag till den sista litterära soarén serveras liksom utan andra tillsatser. Misär och metalitterära blinkningar. Naturalism och halvironisk optimism i en olycksalig mix som skär sig. Kärnfrågan densamma som i all svensk krimi. I en av novellerna ställs en rättspsykiater inför en svårt cynisk pojke anklagad för mord på sin egen alkoholiserade far - ett mord han genom en skolkamrats "bötning" har tvingats till.
I rättspsykiaterns fråga vilar en hel genres raison dêtre: "Vad var det som höll på att hända i Sverige? Vad var det för värld hans barnbarn skulle växa upp i?"
En retorisk fråga som har svaret inbyggt i sig själv och därför inte behöver grunnas på. Rikskriminalens speciella enhet för våldsbrott av internationell art är från och med nu att betrakta som upplöst.
Välkommen tillbaka, Jan Arnald.