Ny bok
Årets mest emotsedda roman? Inget snack, om man följt förhandsskriverierna och har ett uns pejl på åtminstone den manliga läsekretsens förväntningar. I dag utkommer den, Klas Östergrens "Gangsters", och den kan liknas vid ett vansinnes- och självmordsprojekt.
Efter tre romaner och en mindre underbarnsstämpel slog Östergren 1980 igenom med dunder och brak. Han var bara 25, men tack vare "Gentlemen" redan försäkrad en plats i litteraturhistorien och folks hjärtan. Epiken, fabuleringslusten och skrönan fortlevde i "Fattiga riddare och stora svenskar" (1983). Sedan slutade han att stryka publiken medhårs.
Vart tog gamängen vägen, jazzgossen, grabben med stilkänslan? Med stor sannolikhet är det en fråga många kommer att ställa på nytt, när de väl kommit en bit in i den omfångsrika "Gangsters", som visserligen tar vid där "Gentlemen" slutade men framdeles kanske inte riktigt vill uppfylla underhållningskravet och servera repriser till varje pris.
För även om -- eller kanske just på grund av att -- Östergren sedan länge bebott Fritiof Nilsson Piratens Österlen, och fått ett prestigefyllt pris i dennes namn, så vet han med hela sin kropp och litterära talang att man varken kan kliva ner i samma å, äta samma ål eller dricka samma öl två gånger.
Det är väl också orsaken till att romankonsten (utom möjligen i Charles Bukowskis tappning) är mindre attraktiv än rockmusiken, inom vilken det närmast konstitueras att ikonen eller favoritgruppen så att säga konstant badar i en stort sett oföränderlig flod.
Eftersom jag på goda kultursociologiska grunder anar att författarens fans snarast återfinns i bekräftelsens vän(d)krets präglas min läsning understundom av en omedveten identifikation med dessa de nu kanske 44--54-åriga män som vill sjunka ner i fåtöljen och vaggas av en bitterljuv nostalgi som samtidigt är så gäckande, närvarande.
Det är en fatal utgångspunkt för en kritiker med uppdraget att förena det kliniska och subjektiva. Analytisk blick, personligt uttryck. Faktum är att det aldrig förr hänt -- vi talar dock om en skribent som recenserat tusentals böcker under styvt tjugo år -- att jag (omedvetet som sagt) så till den grad eliminerat mig själv och liksom börjat identifiera mig med, tja, fansen, de (be)svikna männen, läsekretsen.
"Gangsters" är en fantastisk (meta)roman av en författare som med hela registret i behåll -- med lite god vilja kan Östergren påminna om en korsning mellan Thomas Pynchon och Georges Perec -- utvecklats från behagfull spoling och blaserad romantiker till en fullfjädrad kompositör och samhällskritisk stoiker. Tekniken är lika enkel som svårbemästrad: lager på lager, fiktion på fiktion. Ask i ask. Mask i soffan. Tråd tvinnas till tråd, paranoian bor granne med konspirationen, Sverige är (bortom vänster-höger-skalan) ett genomkorrumperat land i en rutten värld.
Det kunde vara Hamlet, men det formuleras dovt och dämpat medelst kringgående rörelser av ett jag som genom hela den 440-sidiga romanen förblir namnlöst och därtill förhåller sig ganska neutralt -- utom när det kommer till Maud, den behagfulla som inom fiktionens ram knyter samman "Gentlemen" med "Gangsters" och ger en antydan om alla de val som författaren ställts inför och människan liksom alltid har att beakta.
Vänskapen hör dit. Vänskapen, pakten och kärleken. Kanske särskilt den kärlek som aldrig kan eller vill eller bör utvecklas från frö till prydnadsväxt. Rosen (för att förtiga Baudelaires onda blommor) är central i framställningen och pryder rentav Johan Petterssons omslag -- att jämföra med dennes återgivna boxningshandskar på nyutgåvan av "Gentlemen".
Maud på sängkanten -- en urscen? Snarare den fortskridande melankolins förutsättning. För det är en gång för alla så med Östergren att han, likt en Pirat i berättartagen, gärna odlar leken och språkglädjen och raffinemanget (se bara trippelkomiken kring "nyckelpersonen" på sidan 313) men hellre och längre frammanar känslan av förlust och tyglad sorg.
Och den gäller inte bara det primära, känslo- och själslivet, utan också det där andra, som ledarskribenterna och politikerna notoriskt förtiger eller förlorat förmågan att se: hyckleriet, lögnerna, det svarta hålet i den folkhemska oskuldens mitt.
Samtidigt som detta är en roman om två romaners tillkomst, särskilt om de fiktiva hot och påtryckningar som gav "Gentlemen" dess utseende, så är det en roman som cirklar kring tillståndet i en nation där de blinda fläckarna nära nog blivit synonyma med seendet och sanningen. Ett vansinnes- och självmordsprojekt, som sagt. Alltså välkommet. Inte helgjutet -- mångordigheten och utvikningarna är bekymmersamma ibland -- men oroande och friskt och inte så lite lugubert.