Ny bok
Fabian Kastner:
Oneirine
Albert Bonniers förlag
I debutanten Fabian Kastners "Oneirine" är ingenting vad det ser ut att vara. Efter bara två sidor tycker berättaren att situationen känns "som hämtad ur en djupsinnig rysk roman". Dessförinnan har det såväl droppats författarnamn (Sirin, Tabucchi, Dabits) som antytts att alla böcker vittnar om samma sak -- att det mesta redan är sagt.
Litteratur om litteratur, således. Oneirine (av grekiskans oneiros, dagdröm) är inte bara bokens titel. Så heter även berättarens stora kärlek: bokens bortvända musa.
Klingar det bekant? Oneirine är från början namnet på en drog i Thomas Pynchons "Gravitationens regnbåge". En drog -- eller i Kastners fall: en kvinna -- med den ominösa förmågan att göra verkligheten ännu verkligare.
En verkligare verklighet? Jo. Många av oss upplever litteraturen sådan. I konsekvensens namn är de vind-drivna existenserna i "Oneirine" (vars bas är ett stinkande ungkarlshotell) just romanfigurer. Den alkoholiserade värdinnan. Den tossige litteratur- forskaren. Den sortens schabloner.
Geografin är också vald med om-sorg. En sliten stad med centraleuropeiska förtecken: den moderna litteraturens vagga. Med plingande spårvagnar och nygotiska kyrktorn. Med svarta floder och öl som "smakar kopparslant". Inga pipande mobiler. Inga grälla gallerior. Ganska skönt som omväxling. Och gammaldags.
Okej. Men vad handlar det om?
I princip om att litteraturen dikterar våra villkor. Om att bokens berättare har det på känn. Att han sett och hört allt förut. I en bok. I en film. I en dröm.
I ett kapitel har Kastner lagt sig extremt nära Georges Perecs novell "Vinterresan". En halv sida är plagierad rakt av, mening för mening, ord för ord.
Men indirekt har Kastner redovisat sin metod. Kapitlet handlar om plagiering, om litteraturens inneboende mönster av upprepning, återbruk och liknande.
Hela boken handlar egentligen om detta. Tur att den är så välskriven.