På förekommen anledning kom vi härom fikarasten att diskutera folk som skådespelar utan att vara skådespelare. Denna tv-julhelg kom ju att gå i "fel man på fel plats"-konceptets tecken.
En i samtalet hade lagt ner att titta på både "Misterioso" och "Kronjuvelerna" redan efter en kik i tv-tablån med hänvisning till att det "inte var riktiga skådisar med". Och det var det ju så klart (Shanti Roney! Alicia Vikander!) - de hade bara kastat in ett par killar i rollistan som har andra huvudsakliga inkomstkällor än skådespeleriet.
Själv är jag egentligen ett fan av "var sak på sin plats"-principen. Jag tycker att Björn Gustafsson ska flacka med blicken och dansa disko med uppsträckta armar och att Magnus Samuelsson ska lyfta jättetunga stenkulor. Men det hindrade mig inte från att titta på både "Misterioso" (fast jag orkade bara ett halvt program) och "Kronjuvelerna" (där såg jag alla avsnitt), och ett av skälen var att jag ville se hur Magnus Samuelsson och Björn Gustafsson klarade sig. I just "Misterioso"-fallet var det ärligt talat det enda skälet.
För det är ju välkända mekanismer, och samma som gör att människor flockas kring hemska olyckor: Man fattar att man förmodligen kommer att bli äcklad men man sugs ändå dit och bakom alla skamryck njuter man ändå lite.
Björn Gustafsson blev en besvikelse på flera sätt. Dels för att hans ytterst sparsmakade medverkan i "Kronjuvelerna" inte på långa vägar motiverade hans dominanta plats på filmaffischerna. Men jag förstår: han är fortfarande, flera år efter att han flydde melodifestivalhysterin och blev buskisskådis i Norge, ett fejs som drar miljonpublik. Dels för att han, trots att han faktiskt är Calle Flygare-utbildad och har nån slags liten internationell filmkarriär på cv:t, inte var särskilt vass som det änglalika hockeyproffset Pettersson-Jonsson. Då var skådisdebuterande rapfarbrorn Timbuktu en större positiv överraskning, som sköne skötaren Remmy.
Men otippat bäst i den malplacerade trion var faktiskt Magnus Samuelsson. Att en avdankad lastbilsdragare var höjdpunkten i SVT:s stora julhelgsdramasatsning kan förstås ses som ett underbetyg till både ensemblen, manusförfattaren och SVT:s beställaravdelning, och ska nog göra det också, men det fråntar inte Samuelsson hans prestation. Jag blir faktiskt mer och mer imponerad av killen för varje steg han tar efter pensioneringen. Varje gång bäddar han för att göra bort sig fullständigt, varje gång går det över all förväntan. Oavsett om det handlar om att sätta quickstep i Cabaret-klass eller mäta sig med Shanti Roney i trovärdigt polisskådespeleri.
Frågan är bara vad han kastar sig in i härnäst. Politiken? Journalistiken? En seriös satsning på bob inför Sotji 2014? The sky tycks vara the limit.