Vad förenar textilkonstnären Inger Hasselgren med skulptören Karl-Oskar Karlsson? De ställer ut tillsammans med var sina väsensskilda objekt, och jag söker mer eller mindre omedvetet efter gemensamma nämnare. Den erfarna sömmerskan och den unge designern samsas om utrymmet på galleriet, och deras möjligen smått påtvingade koalition är något av en utmaning för konstpubliken, som får ta till en extra dos av engagemang och förståelse för att nå kontroll över upplevelsen.
Men det är värt försöket.
Inger Hasselgren är i ständig utveckling i både måleriet och sömnaden. Det är alltid en utmaning som drabbar betraktaren, just när denne trott sig veta var skåpen ska stå, vare sig det handlar om nål och tråd eller pensel och färgstoff. Hennes reducerade formspråk har aldrig varit mer effektivt, koncentrerat och vitalt. De broderade bilderna har sitt alldeles egna språk, som trots avancerad behandling präglas av det direkta tilltalet. Det är hennes styrka och egenart som inte nog kan framhävas.
"En vinge här, en vinge där, hela tillvaron var full av vingar som bar mig", skriver hon, medveten om att hennes egna vingar inte höll ens en och sextiofem över marken. Det gör inget; här finns förvisso vingar som bär hur långt som helst, för den som ger sig tid att se och lyssna inåt.
Designern och skulptören Karl-Oskar Karlsson har båda fötterna på marken. "Möten på flera plan" kallar han sin kollektion av design, trä- och glaskonst, en helt adekvat formulering. Det är en driven och förfinad formgivning och färgsättning han förlänar sina objekt, främst i pebbles, bergkristall, droppar och klickar i dess mest ursprungliga form. Kolorismen är som en lek för honom, där han ideligen hittar nya uttrycksmedel i arbetet med kontraster i kombinationer. Han vill alltid ha något nytt att berätta, och det låter ju lovande. En nog så spännande framtid väntar.