Journalisten Gullan Sköld (f 1940) romandebuterar i höst med "Agnes och Emil", en berättelse om hennes farföräldrar och deras liv i småstaden Wimmerby kring förra sekelskiftet. Boken vilar alltså på ett autentiskt ramverk, även om författaren själv aldrig träffade farföräldrarna.
En brytningstid
Under deras äktenskap som varade från 1891 till 1928 var det Agnes som drog tyngsta lasset därhemma medan den frihetsälskande Emil under många år var till sjöss. Hon födde åtta barn, sex överlevde. Äktenskapet var kärleksfullt, men oftare än Emil var det väninnan Ida som stod vid Agnes sida i både glädje och sorg.
Jag tycker mycket om den här boken för dess enkla, chosefria gestaltning av ett kvinnoliv så som det kunde gestalta sig för inte alls så länge sedan. I fonden till Agnes och Emils strävsamma liv låter Sköld samtidigt Sveriges historia i brytningstiden mellan gammalt och nytt rulla förbi: unionsupplösningen, storstrejken, den första bilen, spanska sjukan. Det är självklar skillnad på folk och folk, män och kvinnor, drömmar stäcks ofta med orden: "En får inte bli dä en vill, en får bli dä en kan."
Detaljrikedom
Men den nya tiden kommer, med nya möjligheter.
Gullan Sköld skildrar både vardagsliv och dramatiska händelser med värme och detaljrikedom. Dialogen, på klockren Wimmerby-dialekt, känns helt naturlig. Bara i ett avseende tycker jag Sköld missat i autentisk tonsäkerhet: i dottern Agnes dagbok, som blivit lite för litterär.