Det var berättelsen om en av Frankrikes uslaste stunder, dagarna då Paris judar samlades ihop på en idrottsarena för att sedan skeppas till dödslägren. En etnisk rensning som fransmännen klarade finfint själva, utan att behöva ropa på alltför mycket hjälp av sina ockupanter från Tyskland.
"Sarahs nyckel" tar vid där "I gryningens timmar" slutar. Den följer flickan Sarah till arenan, Vel d´hiv, och vidare till det första lägret. Och vidare.
Sönderslitande
Scenerna med den lilla Sarah, det val hon tvingas göra och den tortyr som hon och hennes familj utstår är sönderslitande att bevittna. Filmens andra intrigspår känns först som en nödvändig andhämtningspaus från en pågående mardröm, men så tar det över och blir själva huvudberättelsen.
Vi följer den franskamerikanska journalisten Julia (Kristin Scott Thomas) som ska flytta in i en lägenhet i Paris gamla judiska kvarter. Samtidigt arbetar hon med en artikel om händelserna vid Vel d?hiv. Hon kommer i kontakt med berättelsen om Sarah och blir allt mer besatt av flickans öde. Vad hände? Lever hon fortfarande?
Total ärlighet
"Sarahs nyckel" visar hur Europas historia ännu pågår runt omkring oss, hur vi går på de dödas ben. Den gör det med total realism, total oförutsägbarhet, total ärlighet.
Den är kanske det bästa du ser på bio i vår. (TT Spektra)