Ibland känner man sig gammal. Nyligen nåddes vi av nyheten att en svensk grupp sålt ut Madison Square Garden i New York. Och att biljetterna sålde slut på tjugo minuter. "Vem? Vem?!!" skriker kanske dem av er som inte läser Aftonbladets nöjessidor. "Ska Abba återförenas?! Har Roxette mot alla rimliga naturlagar blivit heta igen?! VEM?!!"
Nej, Abba kommer inte och har aldrig sålt ut Madison Square Garden. Inte Roxette heller. Eller någon annan svensk artist någonsin genom tiderna, om man inte räknar Foppa och såna och det gör man inte. Madison Square Garden brukar förknippas med gamlingar som Dylan, Springsteen och Jackson och möjligen Lady Gaga.
Men den 16 december är det alltså dags för Sveriges klart främsta musikexport för tillfället - den skäggstubbsprydda partytrio som till vardags går under namnet Swedish House Mafia och för inte alltför längesen dj:ade på Blue Heaven i Linköping.
Det här med att jag känner mig gammal har inte med vare sig genre, medlemmar eller skäggväxt att göra. SHM-killarna är inte mycket yngre än jag, har inte så mycket mer skägg och jag är inte den som inte förstår tjusningen i lite tunga dunkadunkarytmer i bröstkorgen. Att de är stora har jag också fattat - Steven Angellos fru fick ju vara med i "Hollywoodfruar" redan i fjol och det sägs att de fick en miljon kronor för varje gig när de dj:ade på Ibiza i somras. När jag skriver detta meddelas det dessutom att de förärats det fina exportpriset European Border Breaker Award.
Det konstiga i kråksången är att en artist kan nå såna exempellösa framgångar utan att i princip ha släppt någon egen musik. Det är lite svårräknat - men om man räknar det de släppt under gruppnamnet och som inte är egna mixar på andra artisters låtar så får jag det till summa tre singlar: "One", "Miami 2 Ibiza" och den mest aktuella radiomanglaren "Save the world".
Det är alltså där jag känner mig gammaldags. Jag lever fortfarande kvar i föreställningen om att en viktig beståndsdel i byggandet av världsstjärnestatus är en gedigen låtkatalog.
Men det är så klart där vi har det. Det är sen länge konstaterat att det i denna nerladdningens tidevarv är live som är grejen. Axwell, Sebastian Ingrosso och Steven Angello är helt enkelt det slutgiltiga beviset på att vi är framme. Vad man än tycker om att göra livemusik med hjälp av skivspelare, rattvridning och poetiska oneliners som "I'm gonna fuck this nightclub in the pussy!" så är vår svenska husmaffia för tillfället världens främsta festfixare och ett av de riktigt stora livebanden.
Snart kommer första liveskivan, och om SHM överhuvudtaget ska släppa traditionella, fysiska album så är det väl helt rätt genre.