I naturen testas varje förändring noggrant. Först efter mycket lång tid har den chans att få ett överlevnadsvärde. Bofink och elefant, mört och räka; varenda organism, är utprovad i sitt sammanhang, satta under samma rubrik: ekologisk duglighet i det långa perspektivet. En gång var också människan med.
Numera är hon undantaget. Och skapar undantag.
Den trängda människan har en tendens att försvinna i fiktion eller om man bor på den rika jordhalvan, konsumtion. Sådant är hon bra på. Det hör till livsgåtan. Den biologiska avskärmningen är både självdestruktion och tyvärr, vardag.
Luften vi andas, kemikalierna vi får i oss, den eskalerande utarmningen av natur. Och åderlåtningen av havet, inte minst detta. Skulle vi se det som hände under ytan, såge vi människans dödskram.
Famnad av denna vrider sig klotet.
Den som, på detta tema, vill ha något helt annat än en bra dag ska läsa Isabella Lövins nyutkomna "Tyst hav - Jakten på den sista matfisken", en befriande, men samtidigt djupt deprimerande belysning av fiskeindustrins rovdrift, oceanernas tillstånd, politikernas kortsiktighet, lögner och hot, mutor och byråkrati. Och snikenhet, mest.
Det hon berättar och det som faktiskt händer i detta nu är inget annat än världshavens apokalyps. Den kan visserligen visas som diagram och tabeller, men berättad på Lövins personliga, rättframma sätt blir det en tydligare pil rakt mot mänskligheten. Trålar stora som fotbollsplaner, drivgarn som kan mätas i mil, fiskeflottor som har den mest sofistikerade av teknik. Och det är inte bara i Östersjön och i Kattegatt där ekosystemen just nu havererar. Tonfisken hetsas jorden runt, västeuropeiska fångstfartyg dammsuger afrikanska och arktiska vatten, fiskodlingar göder och infekterar, jätteräkorna fäller tropisk mangrove.
Och snart har vi också sett den sista ålen. Exemplen är många.
Ja, det är mörkt, förbannat mörkt.
Men det är långt ifrån bara sorgen över det försvinnande, över en avsaknad av öppningar som griper mig i den här texten.
Lövins journalistiska grepp ger mig människan, framför allt detta: den enskilde fiskarens eller trålarbolagets egoism och inskränkthet, förvaltningarnas lika insnärjda tjänstemän, stordriftens (läs EU:s) oduglighet till handling, utredarnas märkliga lojaliteter, den politiska beräkningen, avundsjukan. Och den majoritet av konsumenterna som visslar och tittar åt ett annat håll. Kort sagt, denna röra av oförmåga.
Slutet blir ändå inte lika svart som berättelsen. Lösningarna som Lövin rundar av med skulle jag vilja trycka separat som en slags manual. Ämnet har onekligen gett henne överblick. Och därför är helheten pedagogiskt frammejslad; marina reservat, bottentrålning, havsdumpningar, övervakning, kvoter och fiskeforskning är så intimt sammankrokade att alla vanvettiga sammanhang och sidospår blir tydliga.
Det ringer för människan, väckarklockan är Isabella Lövins. Stäng inte av den. Läs.
Göran Bergengren