Lek med tanken att en irakier, sudanes eller lankes offentligt förkunnar att hon, eller han, kommer att fasta ända tills inbördeskriget upphör - om så krävs svälta sig till döds. Absurt, eller hur? Svårt att ens föreställa sig. Likväl har den tanken iscensatts, inte en utan flera gånger, och dessutom fungerat. Av en viss Mohandas Karamchand, mer känd under epitetet Mahatma, "stor ande", Gandhi.
Mahatma Gandhi fastade - och inte bara indier utan också det maktfullkomliga brittiska imperiet bävade.Ingen ville, ingen vågade, ha hans död på samvetet. Majoriteten, därför att de dyrkade honom. Andra, som Winston Churchill, därför att de var livrädda att göra Gandhi till martyr.
Gandhi är en legendar av närmast mytologiska dimensioner, men hans verkliga liv är nog så fascinerande. Bara en del av Gandhis livsgärning fångas i Richard Attenboroughs prisade - än idag mycket sevärda - Gandhifilm från 1982. Det inser jag efter att ha trollbundits av Zac OYeahs nya, mättade femhundrasidiga Gandhibiografi. Koncist betitlad "Mahatma!"
Otroligt nog är detta den första verkliga biografin på svenska. På engelska och indiska språk fyller Gandhilitteraturen ett par bibliotek. Så Zac OYeahs bidrag är välkommet. Inga konstigheter: en biografi från vagga till grav. Från födseln 1869 i en köpmansfamilj i nordvästra Indien till mordet på Bapu - "fader" på Gandhis modersmål gujarati - för sextio år sedan, den 30 januari 1948.
Zac OYeah bygger sin bok på tidigare forskning, men tillfogar här och var egna reseintryck från indiska Gandhikultplatser (och de är otaliga!). Den finskfödde, svenskuppväxte Zac O´Yeah lever sedan många år i Indien. Ibland fungerar det personliga greppet fint, ibland känns det överflödigt.
Mest intressant är hans intervjuer med samtida indiska forskare (medan samtalen med Gandhis nutida släktingar inte tillför särskilt mycket). Vad betyder Gandhi, och gandhismen, i ett yrvaket nyliberalt Indien på 2000-talet? Tja, mycket och litet.
Gandhikulten lever, även om flertalet av hans revolutionerande, småskaliga samhällsidéer har skrotats. Spinnrocken adjö. Dock finns intressanta undantag; arkitekten Gerard da Cunhas bygger hus enbart med de material som finns på platsen. Som ett mer ironiskt minnesmärke, med tanke på Gandhis fattigdomsideal, framstår att varenda rupiesedel numera pryds med hans ansikte. Gandhi är ett nationalmonument. När en amerikansk komiker (med indiskt påbrå) förra vintern parodierade Mahatman - dansandes runt en strippstång - utlöste det ett ramaskri i Indien.
Sammantaget är Zac OYeahs bok tankeväckande, levande och balanserad. Han väjer inte för Mahatmans mer excentriska sidor; möjligen är författaren lite väl förtjust i dem. Men till Gandhis storhet hör att han var den förste att kasta stenen - mot sig själv.
När Indien till slut blev självständigt 15 augusti 1947 - ja, då sov Gandhi igenom det magiska tolvslaget! Han såg bara sitt misslyckande att skapa samförstånd mellan hinduer och muslimer. Gandhi ville förena dagens Indien, Pakistan och Bangladesh till en enda jättenation. En sådan monstruositet hade sannolikt resulterat i ett (ännu värre) blodbad. Men minns samtidigt att Indien och Pakistan fortfarande befinner sig i krig med varandra. Sedan 1947.
Gandhis moraliska patos är smått skrämmande enormt. Låt gå för att leva ärligt och enkelt efter icke-våldsprincipen. Andra ideal är mer svårsmälta: fattigdom, vegetarianism, celibat. Men arvet är i högsta grad levande. Särskilt den simpelt geniala idén om att förändra ett orättfärdigt samhälle genom icke-våld och civil olydnad. Raden av inspirerade lärjungar stämmer till eftertanke: Martin Luther King, Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, Dalai Lama.
Gång på gång under läsningen frågar jag mig: hur sant, äkta och medmänskligt lever jag mitt eget lilla liv? Lovar: bättring! Också i mina ögon framstår Gandhi som en av den moderna världens största hjältar. Mahatman var i sanning en stor, stor ande.