Vi frågade poeten Marcus Birro, som tackade ja direkt. "Klockrent", tyckte han och satte igång att skriva hemma i Norrköping. För säkerhets skull skrev han dikten före det planerade kejsarsnittet.
5 februari föddes Milo Santino Totti Birro. Och allt gick bra.
Här är utdrag ur vår mejlkonversation.
Du skrev din kärleksdikt innan Santino föddes - hur känns den nu?
- Jag tycker den är fin. Det var det sista jag skrev innan jag satte mig i den där bilen tidigt på morgonen den 5 februari och blev en helt annan människa.
Berätta om dina känslor för Santino?
- Jag har alltid satt en ära i att det går att sätta ord på allt. Särskilt sorg. Det är en del av hantverket. Kärleken till Santino är dock precis på gränsen till vad ord kan beskriva. Men det går. Förälskelse är ett ord. Lugn. Stolthet. En sorts högtidlig ro som fyller rummen. Andlighet. Gud. Stora ord. Stora känslor.
Hur förändras kärleken till din sambo Jonna?
- Den kärleken har svetsat sig stark genom vår hastiga och vackra förälskelse. Jag flyttade till Norrköping för hennes skull. Jag sade upp min lägenhet i Göteborg och flyttade hit. Sorger har gjort oss starka. Nu tillåts vi uppleva glädje som är näst intill overklig. Älskar har fått en ny innebörd. Det betyder något annat för mig nu än det gjorde tidigare.
Hur kändes det att hålla Santino första gången?
- Euforiskt. Overkligt. Väldigt läskigt. Jag hade inga bilder på näthinnan av levande barn utan bara bilder från när det gick fel, snett. Det var en helt ny värld, ett annat rum, en ny plats att vara på.
Ni ser till att inte visa bilder på honom offentligt, eftersom han inte bett om det. Men hur ser han ut?
- Han är vacker. Stilren. Mycket svart hår. Tindrande ögon.
Varför skyr nutida poeter ämnet kärlek, det såg vi bland annat i "Babel" i onsdags?
- Det är inte ett dugg svårt att skriva eller tala om kärlek men vi lever i ett land och en tid som skriker åt oss att vi inte ska känna någonting. Allt som går på djupet stöter vi ifrån oss med äckel medan vi trevar efter guiden till nästa omgång av Melodifestivalen. Kärlek är att gå på djupet.
Själv läser han bara Bruno K Öijer och Tranströmer av samtida poeter. I övrigt drämmer han i med:
- Poetens roll är att vara banal med elegans. Men det är bara att skita i de moderna ordrunkarna. Vad vill de? Varför vill de det? Poetens roll är att sätta ord på det som alla människor bär på, innan de lyckas sätta ord på det själva. Det är vad hantverket går ut på.
En brandfackla i poesidebatten. Om det finns nån.