De är snygga, charmiga, rika och alla älskar dem - vad är det egentligen för fel på familjen Jones?
För att det är något fel märks tidigt. Varifrån kommer alla lyxprylar - bilarna, glasborden och platt-tv:n stor som ett fotbollsmål? Varför delar mamma och pappa inte säng? Varför vill tonårsdottern, däremot, mer än gärna dela säng med pappa? Är det ens familjen Jones det är fel på, eller deras grannar?
"Familjen Jones" är en film lika välgjord, välsmord och välfungerande som motorn i någon av de tyska bilar som pappa (David Duchovny) använder för att göra grannarna avundsjuka. Den är också lika lönsam som bolaget som tillverkar bilen; filmen floppade stenhårt i USA. Varför? "Den är väl för bra", skulle min mormor ha sagt. Men kanske är det för att den tar sin publik på allvar?
Filmen är ständigt underhållande, men underhållningen tar aldrig över huvudbudskapet, en vass satir över den dolda kommersialism som (tror en del) genomsyrar allt den västerländska människan gör och tänker. Så snart det blir för lättsamt kommer en allvarlig vändning, och närhelst det hotar att bli för seriöst får man le åt en smart replik eller ett välplanterat skämt.
Jag ska inte ge bort filmens twist, även om den kommer tidigt. Jag nöjer mig med att säga att "Familjen Jones" är som om Stefan Jarl skulle ha regisserat ett avsnitt av "Desperate housewives". Och att den motsvarar alla vänsterbloggares tankar om hur reklam fungerar - antingen om tio år eller sedan tio år.
Så varför ett så snålt betyg? För att filmens sista trettio sekunder river ner allt vad de tidigare 5 670 sekunderna byggt upp. Varför anstränga sig och laga crème brûlée med calvadosvanilj om man ändå tänker förstöra den genom att hälla över två liter sirap? (TT Spektra)