Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

På Livrustkammaren i Stockholm pågår nu om drottning Kristina en spännande utställning som varar fram till 5 januari 2014. När Kristina efter konverteringen till katolicismen anlände till Rom den 23 december 1655 mottogs hon med jubel av bland andra påven själv, Alexander VII. Han ställde den stilige och inflytelserike kardinalen Decio Azzolino som mentor och eskort till Kristinas förfogande, för att hon skulle kunna finna sig tillrätta. Kristina blev upp över öronen förälskad i kardinalen – som besvarade hennes känslor. Men någon fysisk kärlek kom veterligen aldrig till stånd.

I den katolska kyrkan är celibat och strikt sexuell avhållsamhet hos prästerskapet påbjudna ända sedan fornkyrkans dagar, faktiskt så långt tillbaka som dekretalet från påve Siricius år 385. Men i Vatikanen florerade, som det alltid har gjort, det sexuella hyckleriet med dithörande mörkläggningar. Kvinnokarlen Azzolino hade vid sidan av Kristina flera älskarinnor vilket med raka rör leder oss rätt in i dagens getingbo i Vatikanen 350 år senare.

Den 17 december 2012 avgick den 85-årige påven Benedictus XVI. Enligt egen utsago på grund av att varken hans själ eller kropp hade styrka nog. Men samma dag höll han, som av en händelse, en tickande bomb i sin hand: en 300 sidor lång rapport kallad Vatileaks-affären författad av tre kardinaler som handlade om hur påvens butler, Paolo Gabriele, hade läckt ut uppgifter om Vatikanen som ett näste av korruption, penningtvätt, avancerad skatteplanering, intriger och maktkamp.

Och vad värre var. Enligt tidningen La Repubblica fanns i rapporten uppgifter om ett homosexuellt nätverk av präster inom Vatikanen, vilka umgicks sexuellt på olika mötesplatser, samt detaljerade uppgifter om utpressningsförsök mot dessa präster. Tidningen hävdar att Benedictus XVI hoppade av eftersom han inte kunde hantera dessa skandaler.

Är nu detta sant? Påvens och Vatikanens talesman Federico Lombardi har kommenterat de påstådda skandalerna:

– Vi kommer varken att förneka eller bekräfta uppgifterna.

Lombardi är ingen gröngöling. Han vet att ett sådant uttalande tolkas som att han inte vill ljuga genom att förneka skandalerna. Men inte heller göda dem genom att bekräfta uppgifterna. Läcker inget mer ut som kan styrka La Republicas scoop, självdör skandalen av syrebrist. Skulle däremot tidningens uppgifter bekräftas blir skandalen dubbel – både sexuellt hyckleri och försök till mörkläggning.

Till detta ska så läggas de omfattande pedofilövergreppen begångna av katolska präster runtom i världen bland annat i USA, Kanada och Irland och alla försöken till mörkläggning av dessa brott. Här har Vatikanen antytt den minst sagt dubiösa åsikten att pedofili och homosexualitet skulle vara besläktade företeelser.

Men katolska kyrkan måste lägga in helt andra kontrollåtgärder för att skydda barnen mot pedofiler, än att leta efter presumtiva homosexuella förövare. Alla barn, oavsett kön, kan riskera att möta en pedofil. Vatikanen borde vara lika vaksam mot heterosexuella som mot homosexuella i det fallet.

Det finns också en starkt ifrågasatt teori bland motståndare till katolska kyrkan som påstår att själva kravet på avhållsamhet skulle vara grundorsaken till pedofilskandalerna. Prästernas celibat och sexuella avhållsamhet är svåra att leva upp till. Det är en offentlig hemlighet att många präster inte klarar av dessa krav. Men då har de allra flesta löst problemet genom att inleda förhållanden med vuxna kvinnor – och säkert också i många fall med vuxna män. Därför är det synnerligen olyckligt och skandalartat att pedofila präster fortfarande ostraffat tjänstgör bland katolska barn och ungdomar.

Hur ska den nyvalde påven Franciskus hantera allt detta i den jättelika organisation som den katolska kyrkan utgör med sina nära 1,2 miljarder medlemmar? Han har redan beslutat att genomföra en genomgripande reformering av Vatikanens organisation och arbetssätt.

Detta som ett direkt svar på det omfattande missnöje med Vatikanens skötsel som kardinalerna framförde när de skulle välja ny påve. Sällan har man utåt visat en sådan självkritik.

Franciskus har utsett en kommission av åtta kardinaler, en intressant grupp av kompetenta rådgivare från alla världens kontinenter. Anmärkningsvärt är att de inte bara ska utarbeta en ny organisation, de ska också bistå påven med råd i svåra frågor. Kommissionens ordförande, kardinal Oscar Maradiaga Rodriguez från Honduras, har förklarat att man ska ta upp alla klagomål som kardinalerna lagt fram mot Vatikanen. ”Allt ska upp på bordet”, däribland den för penningtvätt och osund skatteplanering misstänkta Vatikanbanken (IOR). Man tänker även rensa upp och gå till botten med pedofilskandalerna, där flera kardinaler i kommissionen redan har varit starkt engagerade i arbetet mot pedofilövergrepp.

Kommissionens sekreterare, Marcello Semeraro, signalerar också flera viktiga förändringar. Vatikanens olika departement, ”dekasterierna”, ska bli mer självständiga i relation till statssekretariatet (inrikes- och utrikesministerierna). Bland annat ska cheferna för dekasterierna själva få diskutera frågor direkt med påven.

Semeraro meddelar också att man måste bli mer transparant och mycket bättre på att rakare och ärligare besvara massmediernas berättigade frågor, i stället för att man som tidigare har slutit sig hemlighetsfullt inåt och dunkelt och gåtfullt mumlat utåt.

Det finns således viss anledning till försiktig optimism över Franciskus tydliga beslutsamhet att städa upp i Vatikanens eget Augiasstall. En avgörande betänklighet finns dock i sammanhanget – gruppen består enbart av män, det finns ju inga kvinnor bland kardinalerna. Hur länge ska världen vänta på att katolska kyrkan inser att kvinnan också behövs som präst, kardinal – och påve? Och hur många hundra år tar det innan kyrkan accepterar homosexualitet, abort och preventivmedel?