Vem ligger i min grav?

En familjegrav i Linköping. Här vilar en postmästare Westman och annat fint folk. Men den sentida släktingen Carl Henrik Svenstedt gör en häpnadsväckande upptäckt. I graven ligger också postmästarens ensamstående svärmor. Men något namn fick hon inte ha.

Ni tror ni vet vem som ligger i den gamla släktgraven? Var inte för säkra på det.

Min historia börjar med en gravrättsdelning för gammelfarbror Karl Ivan Westman på Norra Kyrkogården i Linköping. KI var en berömd diplomat i Undéns generation, kabinettssekreterare och ambassadör i Paris. Min mentor under några magiska år just där.

Enkelt nog. På stenarna står ristat att här vilar Karl Johan Westman, postmästare i Linköping med maka Tonny, hans tredje son Karl Hugo, Riksbanksdirektör i samma stad med maka Edit, och så den yngste sonen, Karl Ivan, f 1889, död 1970.

Men när jag vänder dokument i släktlådan faller en begravningsannons ur ett kuvert. ”Vår kära slägting” Josephina Maria Erikson, jordfäst 19 december 1885. Undertecknad av KJ och Tonny Westman. Det klickar till. Nu läser jag alla papper. Ett stycke gripande kvinnohistoria rullas upp.

”Tonny” var för oss barnbarnsbarn den mytomspunna modern till de fem stora bröderna Westman med utrikesminister Karl Gustaf i spetsen. Hon var ”faderlös”. Det viskades om ”greveblod”. Om ”godset vid Vänern” där hon kom till världen.

Och plötsligt förstår jag att ”kära släktingen” Maria ingen annan är än Tonnys ensamstående moder!

I nästa steg upptäcker jag att denna Maria efter nedkomsten flyr till Göteborg med sin flickunge, säkert hjälpt på vägen av grevefamiljen. Där hyr hon ut rum. In flyttar den ambitiöse postkontrollören Carl Johan Jonsson från samma härad. Han har graderat upp namnet till Westman och skriver sig nu ”Karl”.

1875 lyckas han göra husets unga dotter Tonny med barn. Men han tar skeden i vacker hand, gifter sig och drar vidare med ny familj. Slutstation alltså Linköping.

Så Mor Maria sitter också på lasset! Hon lever nu vidare i ytterligare tio år med KJ, Tonny och pojkarna som trillar in. Men inte öppet, inkognito: utan namn. Hon kallas helt enkelt ”Moster”. Jag hade aldrig hört talas om henne. Fortfarande vid graven förblir hon ”kär slägting”. Fastän mor och svärmor.

Jag uppsöker Gravregistret. ”Moster” finns inte i familjegraven. Ingen annan stans heller, officiellt. På Landsarkivet hittar jag ett sista vittnesbörd: prästens anteckning om begravningen. Den kostade Karl Johan Westman 15 riksdaler och 9 ören, Slutstationen blev ”Allmän gravplats”. Mor Maria kan nu raderas ur historien. Där kan spåren försvinna.

Eller icke. I släktmappen dyker ett gammalt brev upp. Det visar att Maria faktiskt också ligger i släktgraven! ”Där finnes ingen sten, men en liten gräsbevuxen gravkulle har varit synlig” står det. Gravplats 0471 har också 4 ”rutor”. En är omärkt, vid sidan av Karl Ivan. När en gravplats inköptes vid svärsonens död fyra år senare 1899, bereddes rum också för ”Moster”. Maria flyttade hem till sin familj. Dock ända in i evigheten inkognito. Utan namn.

Ingen sten för den ogifta modern. Trots att ett nytt sekel bröt in och en ”modern” generation tog vid. Själva är vi nu på tredje varvet. Det är hög tid att återföra Josephina Maria Erikson till historien.

Sen jag hittade också greven! Av en slump får jag höra att ända in i våra dagar kunde en ”oäkting” få sin usle fader utpekad genom att hans mellannamn plockades in i barnets. Och sannerligen: flickungen döps till Tonny Josefina Axelina. Året är 1858. Vackra Maria har läst extra med barnen på godset Hönsäter vid Vänern. Där styr en gammal murken greve vid namn Hugo. Han går fri för misstankar – men si! Upp dyker Unge Greven på sommarlov, 27 år, färsk juridikdocent från Uppsala. Och han heter Gustaf Axel.

Docenten får en lysande akademisk bana inom folkrätten. Märkvärdigt nog hade Gustaf Axel som anonym morfar i tid och sak kunnat vara extraopponent när hans unge dotterson Karl Gustav försvarar sin briljanta avhandling om Svenska Rådets historia 1910. Han avstod. Men kanske satt han där i aulan, diskret och stolt. Det får vi aldrig veta.

Den sista pusselbiten faller på plats vid senaste julglöggen. En ättling till Karl Johan Westman hade mött den gamla sköterskan från änkehemmet på Östermalm där Tonny vårdades sin sista tid. Hon kunde berätta att ”en förnäm dam från Västergötland” kommit på besök. En grevedotter? Kanske. En halvsyster? Det får vi heller aldrig veta. Rättare sagt: Det behöver vi inte veta.