Vi snurrar på en kosmisk skjutbana

Katastroffilmer som ”Armageddon” är inte så fel ute, skriver Dan Glimne med anledning av meteoritnedslaget i Ryssland. Och det var definitivt inte första gången jorden fått påhälsning från världsrymden.Meteoritnedslaget på morgonen den 15 februari i ryska Tjeljabinsk chockade världen: över 1 100 människor skadades. Att reparera de fler än 3 000 drabbade byggnaderna bedöms komma att kosta närmare 200 miljoner kronor.

Vad de flesta människor dock inte vet om är att detta var den SJÄTTE stora träffen, och då pratar vi kärnvapenklass och uppåt, som vi drabbats av under enbart de senaste cirka hundra åren.

För sanningen är denna: här på jordklotet befinner vi oss på en kosmisk skjutbana. Varje år inrapporteras 5-10 lite större meteoritnedslag: men för varje nedslag som inrapporteras, inträffar med statistisk säkerhet minst tio andra osedda i havet eller i avlägsna och obebodda trakter.

Meteoriten i Tjeljabinsk var dock ovanligt stor: runt 15-17 meter i diameter, och med en vikt på 5 000-7 000 ton samt en sprängkraft på runt ett halvt megaton: motsvarande 20-30 Hiroshimabomber. Sådana meteoriter faller ned här på jorden bara omkring var tjugonde år.

1900-talets största explosion, innan vi började experimentera med vätebomber, inträffade den 30 juni 1908 vid Tunguska-floden i Sibirien. Den meteorit eller asteroid som då kom in från världsrymden uppskattas ha haft en diameter på 100-200 meter. Över tvåtusen kvadratkilometer – motsvarande mer än en femtedel av hela Östergötland – ödelades helt. Explosionen beräknas ha varit ungefär tusen gånger större än Hiroshimabomben.

Nästa stora träff kom den 13 augusti 1930 i Amazonas i nordvästra Brasilien, nära gränsen mot Peru. Tusentals ögonvittnen såg tre enorma nedslag intill varandra, vilka utlöste skogsbränder över hundratals kvadratkilometer och som rasade ännu i månader efteråt. Det hela bekräftades dessutom av seismografen vid San Calixto-observatoriet i Bolivia, där man dock först trodde att man inregistrerat tre stora jordskalv med bara några sekunders mellanrum. Senare tiders astronomer har uppskattat att den meteorit som på nedvägen genom atmosfären över Amazonas bröts sönder i tre stycken var på mellan 10 000 och 20 000 ton, och med den sammanlagda kraften hos flera dussin Hiroshimabomber.

1900-talets tredje stora påhälsning från kosmos inträffade den 11 december 1935 i Brittiska Guyana, nära berget Marudi. Den meteoriten ödelade uppemot 200 kvadratkilometer, enligt den expedition som ett och ett halvt år senare sändes ut av American Museum of natural history för att undersöka saken.

Den 12 februari 1947 var det dags igen för nästa stora nedslag, i Sikhote-Alinbergen i Sibirien. Mellan 100 och 150 ton nådde jordytan, i hundratalet mindre fragment; smällen var dock ”bara” ungefär dubbelt så stor som den som 1945 ödelade Nagasaki i Japan. Explosionerna från nedslagen hördes mer än 200 kilometer bort.

Och den 24 augusti 1978 inträffade en detonation i atmosfären, någon mil ovanför södra Atlanten utanför Sydafrika. Den omedelbara reaktionen var att det var ett oannonserat kärnvapenprov, och USA, Sydafrika, Sovjetunionen och Frankrike anklagade alla varandra. Först mer än ett årtionde senare pusslades bevisen ihop, och ledde till slutsatsen att det varit en meteorit med 15-20 meters diameter.

Vi har också fått ett antal varningar. Den 10 augusti 1972 till exempel filmades en asteroid över Grand Teton national park i Oregon, ett klipp som du för övrigt kan hitta på YouTube. Under två minuter och med en hastighet av cirka 50 000 kilometer i timmen skar den genom övre delen av jordatmosfären och återvände sedan ut i världsrymden. Den var i storlek som ett mindre hyreshus, och beräknas ha vägt 8 000-10 000 ton.

Är kosmos kapabelt till ännu värre saker än vad vi fått uppleva nu senast i Tjeljabinsk? OM det är, vilket leder oss in på det klassiska mysteriet med dinosauriernas försvinnande. Och det handlade inte bara om dinosaurierna då, utan en fjärdedel av alla jordens växt- och djurarter försvann samtidigt.

Hur gick det till? Vad för slags katastrof låg bakom?

Det var i många årtionden ett mysterium för forskarna: men 1980 lade Nobelpristagaren Luis Alvarez fram en avhandling där han pekade på att bevisen starkt talade för att en asteroid eller komet slog ned för omkring 66 miljoner år sedan och åstadkom massutrotningen.

Och i november 1992 hittade astronomen Thomas Gehrels mordvapnet – eller rättare sagt resterna av det, i den 200 kilometer breda Chicxulub-kratern på Yucatanhalvön i Centralamerika. Det som kom in från världsrymden och åstadkom en så oerhörd naturkatastrof att såväl miljön som näringskedjan kollapsade varvid dinosaurierna utplånades, beräknas ha varit omkring en mil i diameter: alltså i storlek ungefär som Mount Everest.

Den massutrotningen var dessutom den femte som vi känner till. Liknande inträffade för cirka 440, 365, 225 och 210 miljoner år sedan. Den för 225 miljoner år sedan, strax efter den paleozoiska eran, var värst: då försvann långt över hälften av alla dåtida djur- och växtarter i ett svep, praktiskt taget över natten uttryckt i geologiska termer – den största kända katastrofen någonsin i jordens historia. Även i alla dessa fall talar indicierna för gigantiska komet- eller asteroidnedslag. Och resterna av nedslaget för cirka 365 miljoner år sedan hittar vi faktiskt i Sverige, i form av Siljansringen: en krater som förorsakades av en himlakropp på cirka en halvmil i diameter.

Vi har dock upplevt ett potentiellt massutrotningsnedslag i högst modern tid. I juli 1994 träffades planeten Jupiter av kometen Shoemaker-Levy 9, en himlakropp ännu större än den som utplånade dinosaurierna. Nu gjorde slumpen att den slog ned på Jupiter; hade kometen i stället träffat jorden hade den varit en planet killer, och utplånat vår civilisation.

Katastroffilmer som "Armageddon" och "Deep Impact" är därmed inte Hollywoodpåhitt; de speglar en isande verklighet, på den solsystemets skjutbana där vi befinner oss. Frågan är därför inte om nästa visitkort från världsrymden anländer, utan när... och var någonstans på vår planet det slår ner.