Lika i egenart, olika i uttryck: Stian Hole, en digital kollagemontör; lekfullt konsthistorisk. Ta parafrasen i "Hermans hemlighet" på 1500-talsmästaren Pieter Brueghels målning av lekande barn, så läcker.
Poetiskt och skevtSkiftande stoff och figurer pytsas oavbrutet in i Holes bildberättelser, får dem att kränga av poesi, drömmar och skevheter. Elvis dyker upp (i varje bok). Gubbar och tanter gör märkliga saker; snälle Frimärksmannen lugnar; mobbaren Roy skrämmer.
Eller som här, elaka Hanna och hennes sagoanspelande motsatsmetafor, den goda tvillingsystern Johanna.
Herman har en hemlis ihop med Johanna. En nerfallen rymdraket. I skogen där ingen kan se en (utom Hanna). Som om tiden plötsligt stannat upp, mitt i 11-årslandets oskuldsfullhet. Fastän mycket i alla fall har börjat kännas lite ? pirrigt. Vuxet kanske.
Eggande verklighetEn svindlande bok, och undanglidande. För vem är egentligen Herman, eller Garmann som han heter på norska? En photoshoppad kille, eggande verklig - kanske bor han i grannskapet? Mystiskt.
Vem vet förresten var djupa skogen i Kitty Crowthers sällsamma "Rotbarnet" växer? Leslie bor där. En udda kvinnofigur. Skrämd förmodligen, avvisad, eller självvalt ensam. En dag tar hon sig an den övergivna varelsen Rot; de bryter ensamheten tillsammans, även om vissa anpassningsproblem uppstår.
När tiden är inne, blir Rot hämtad av de sina. Leslie sörjer, men såren har läkt. Sagan har hjälpt henne att kunna återvända till sin egen värld.
Från mörker till ljusEn konstsaga, arketypiskt suggestiv, i text såväl som bild. Om att övervinna rädsla, och om själens resa genom mörker och underjord(där hon hittar Rot), till ljus.
Avsked är visserligen sorg, men en gång per år träffas Leslie och Rotbarnet i en månstråle - "Ingenting kommer att få hindra denna egendomliga ritual".
Visst är det vidunderligt?
MARGARETA WIMAN