Hellre dör jag än berättar om mina erfarenheter. Den som säger så måste ha tvingats uppleva fasansfulla, vidriga ting. Den kvinna det här gäller föddes i Estland i början av 30-talet och det var när hennes dotter - Imbi Paju - bad henne berätta som hon sade så. Likväl förmådde dottern henne till sist att berätta. Av moderns minnen av och ett omfattande material därutöver har det blivit först en dokumentärfilm och nu denna bok.
Att boken kallats "Förträngda minnen" ska vi förstå så, säger Paju: "det rådde en planlagd glömska i samhället". Och skälen var såvitt jag kan se två. Dels gjorde det alltför ont att gå in i sina minnen av allt det förfärliga som hänt, dels var förtigandet en påbjuden strategi: eftersom man sades leva i ett kommunistiskt paradis kunde det ju inte finnas några mörka minnen.
Förtigandet var alltså utbrett och det är detta undertryckande som Imbi Paju vill besegra, slå hål på.
Boken är i grunden en kronologisk skildring, från 30-tal till 50-tal men dess utmärkande drag är en bredd i dokumentationen som är mycket verkningsfull. Det privata, det mycket personliga, skildras här parallellt med de stora linjerna, det historiska skeendet. Till grund för denna framställning ligger dokument av skilda slag, i mycket sådant som blivit känt först efter att Estland återvann sin suveränitet för drygt 15 år sedan.
Någon skulle kanske säga att av detta blir en mosaik, en splittrad berättelse. Jag tycker tvärtom att detta är en fördel: den helhetsbild som växer fram får stor slagkraft.
Har vi, säger någon, inte tillräckligt många skildringar av de fasor som utmärker det politiska skeendet under 1900-talets andra hälft? Vet vi inte allt? Av åtminstone två skäl är den ståndpunkten ohållbar. För det första kan det aldrig bli oviktigt att påminna om de totalitära systemens - och främst kommunismens - illgärningar: det cyniska undertryckandet av frihet och mänsklig värdighet. För det andra har vi i Sverige en sorts okunnighetens och likgiltighetens skuld i förhållande till de baltiska staterna. Att göra sig underrättad om våra grannars helvetiska historia under 50 år av kommunism är viktigt; det är en solidaritetshandling. Man kan tillägga att den som inte lär av det förgångna är dåligt rustad att möta vad som kanske väntar.
Per Olov Backman