Filmen utspelar sig i Tyskland efter kriget. Den handlar om ett passionerat möte mellan en ung man och en äldre kvinna. Några år senare, när den unge mannen studerar till advokat, får han reda på att kvinnan ska ställas inför rätta för krigsbrott.
"The Reader" vill angripa flera intressanta frågor om vikten av kunskap, om den mänskliga skammens fjättrande bojor och framför allt om vår gemensamma skuld till världens olyckor och vad vi kan förlåta. Det borde vara en intressant film men jag tycker den är så taffligt berättad att jag inte kan engagera mig i filmens fiktiva värld. Frågorna är angelägna men jag behöver inte "The Reader" för att behandla dem. En film är inte bra bara för att ämnet är viktigt.
Oväntat tondövMitt lågvattenmärke kom i det som borde vara en av filmens mest intensiva scener, en debatt om skuld bland några juridikstuderande. För mig resulterar den i ett ofrivilligt skratt för den uppvisade skolteatern. Jag kan verkligen inte förstå hur regissören Daldry, som visat sådan fin känsla i "Billy Elliot" och skarpt intellekt i "Timmarna", kan göra en så här "tondöv" film.
Bitter ironiTill och med den fantastiska Kate Winslet misslyckas i mina ögon. Trots att det här är rollen som till slut gav henne en Oscar. Personligen tänkte jag mest på det avsnitt i "Extras", det brittiska humorprogrammet som driver med filminspelningar, där hon gästspelar som sig själv och syrligt konstaterar att enda chansen för henne att vinna en Oscar är att spela med i en film om Förintelsen. Denna bittra ironi om Oscars är sorgligt nog det enda jag tar med mig.
Per Ericsson