Viktoria Myrén: I en familj finns inga fiender

Kvinnor som bryter upp och flyr till avskilda platser för att hitta sig själva är en litterär genre med stark dragningskraft.

I mina bokhyllor trängs titlar som Eva-Lena Neimans "Som harar dansar" och så favoriten, Elisabeth Rynells drömska "Hohaj". Kvinnorna, oftast barnlösa eller med vuxna barn, packar väskan och ger sig iväg - utan några skäl till tyngande samvetsförebråelser.

Helt olikt de uppbrottstörstande mammor som på senare tid börjat komplettera genren. I Maria Svelands "Bitterfittan" lämnade Sara man och barn för att hämta andan på Teneriffa. I höstens "Sånt man bara säger" låter Helena von Zweigbergk sin kvinnliga huvudperson vända familjen ryggen.

Samma gör debutanten Viktoria Myrén. Hennes Marie i "I en familj finns inga fiender" sätter sig bakom ratten, kör iväg och ser i backspegeln två hysteriskt gråtande barn och deras upprivna pappa.

Efter den starka öppningen är vi på den lilla gård som Marie ärvt. I tystnaden ska hon hämta kraft, nysta i något. Men isoleringen gör henne frustrerad och hon försjunker i passivitet. Tillståndet varar inte särskilt länge för snart börjar huset fyllas. En mystisk jämnårig kvinna flyttar in. Maries nyckfulla mamma dyker upp. En manlig kusin tittar förbi. Den älskade mormodern och den för tidigt bortgångna pappan blir levande i minnesbilder.

Här någonstans svalnar mitt intresse för Marie. Myrén verkar vilja berätta om något viktigt, kanske självupplevt. Men alltsammans får något av konstruktion över sig. Som Maries relation till inflyttade Jennie. Tidigt begriper läsaren att den kommer att bli erotisk. Fast varför, är svårt att förstå.

Ambivalensen till mamman är tydligare men griper aldrig tag. Kanske har jag upplevt och läst om för många komplicerade mor-och-dotterrelationer, för att uppfatta Maries brottande med mamman som annat än platt och lite skolboksaktigt.

Betydligt bättre fångar Myrén den såriga ambivalensen till äldsta dottern Alma och hemmatillvaron där Marie håller på att sprängas. Här adderas något nytt i bryta-upp-från-familjenlitteraturen. Alma biter, hon slår. Sin lillebror, sina förskolekamrater, sin mamma.

Kanske är hon inte som andra barn? En oroande tanke som övergår i en ännu värre: Kanske är det mig det är fel på? Maries osäkerhet, förtvivlan och omsorg blir det som då och då väcker liv i boken.