Vilken debut, Michael Nyqvist!

Michael Nyqvist: När barnet lagt sig. Norstedts.

Den största lögn som finns är att behöva ljuga om sitt ursprung. En som verkligen kan skriva under på de orden är Michael Nyqvist, skådespelare i allt från Millenium-triologin till Lars Norén-draman.

I 7-årsåldern fick han veta att han är adopterad ("din pappa var italienare") och, vad som kanske satte ännu större spår, att adoptionen skulle förbli en familjehemlighet.

Nu har han skrivit en bok om sitt liv och sökandet efter de biologiska föräldrarna. Sådana böcker har skrivits förut. Åtskilliga adopterade har berättat om dubbla identiteter, om de gnagande frågorna kring varför man lämnats och om nyfikenheten på det biologiska ursprunget. Berättelserna är nästan alltid gripande, de rör vid något fundamentalt inom oss - men blir inte nödvändigtvis stor litteratur.

Astrid Trotzigs klassiker "Blod är tjockare än vatten" är ett av undantagen.

"När barnet lagt sig" ett annat.

Michael Nyqvist har skrivit en lysande bok som jag nästan inte kan lägga ifrån mig. Han har lång erfarenhet av att läsa andras texter och ge liv åt dem, det märks. Nu har han gjort text av sitt eget, snart 50-åriga liv och det har blivit vackert och sorgligt på samma gång. Avskalat, koncentrerat men ändå med ett mycket rikt språk.

Skildringen av det lilla barnets utsatthet och sinnet för detaljer är nästan i klass med Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". Nyqvist verkar ha samma jävlaranamma och drift att slå ur underläge, att övervinna svårigheter oavsett om de handlar om föräldrarnas skilsmässa eller den biologiska moderns avvisande.

I vuxen ålder äger ett kort möte rum. Med under det kyliga samtalet är mammans man som hoppas på förlåtelse eftersom: "Det var jag som bar bort dig", en information som öppnar avgrunder hos den vuxne Nyqvist. När han senare stöter på mammans man inne på Centralbadet grips han av skräck, får fantasier om att mannen ska mörda honom och lämnar bassängen. Längre bort än så är aldrig barnhemmet.

Nyqvists försök att fylla luckorna i sin biografi är bara en av bokens behållningar.

På de blott 206 sidorna ryms också en obehaglig kvinnlig stalker, ett oroväckande förhållande till alkohol och, för den insatte, lite teaterskvaller.

Ja, inte bara. Nyqvist skriver också om våndorna och glädjeämnena med att spela teater och han gör det intressant. Fjärran från kollegors pretentiösa snömos och låtsade anspråkslöshet. Socki-plast panik kallar han obehaget när en kollega får regissörens beröm men inte han - värderad och jämförd som i lekskolan. Ja, eller som på barnhemmet där han blev vald av sina föräldrar, trots att han var äldst.

Apropå teater skriver Nyqvist att han inte brukar läsa recensioner. Jag hoppas han gör det nu. Hans bok kan knappast få annat än lovord. När barnet lagt sig hör till den mest uppfriskande debut jag läst på länge.