Den, milt uttryckt, dåligt stresstålige operadirektör Zander vrider sina händer. Och när Il stupendo (den otrolige) till slut anländer, försedd med såväl dålig mage som hetlevrat svartsjuk hustru, blir det bara etter värre.
Ken Ludwigs succépjäs ”Lend me a tenor” har sedan premiären 1985 hört till den komiska förvecklingsgenrens standardrepertoar. Att nu även männen bakom Teaterexpressen, Niclas Angerborn och Lasse Olofsson, tagit sig an ”Skaffa mig en tenor” känns både rätt och riktigt. Uppsättningen måste med sina inalles åtta medverkade ses som något av en fullträff.
Som konceptet påbjuder ter sig allting ohyggligt förvirrat, upprört och tvetydigt - kring vem som är vem och hur uppkomna problem ska hanteras. Ju fler förslag på lösningar, desto större soppa. Självfallet går logistiken helt åt pipan.
Dock inte för ensemblen, som under Niclas Angerborns ledning tycks gå på kontrollerat högvarv bland alla dörrar, peruker och tjusiga utstyrslar.
Det snabba tempot är självfallet en förutsättning – och en pulshöjare. På allmän språkförbistring plockar man många komiska poänger, och inte minst vältajmade Lasse Olofsson och Carina Lidbom som det passionerade paret Merellis gör festlig multitutto av oundvikliga schabloner.
Och när Niclas Angerborn som operachefen Zander hänger sig åt burdusa haranger och gummiansiktesmimik, så ger välspelande Joakim Johansson en mer lågmält rolig skjuts åt hunsade assistenten Max.
Medan hans flickvän-av-och-till, tillika direktörsdotter, spelas med romantiskt tenordyrkande övertoner av Rebecka Dellskog.
Till typgalleriet hör också Nettan Lekströms superteatrala ordförande i operastyrelsen, flankerade av talangfulle Jocke Gustavssons ”fjollige” piccolo samt farsens femme fatale, sopranen Diana, snyggt tolkad av Lina Hedlund.
Sacramento, vilket skrattigt gung – och vilket tajt gäng!