Möjligen är det för att "Den Stora Drottningen", Elisabet I av England, på sin ålders höst fattar en sådan trånande kärlek till just honom, den unge man som i hennes ögon förkroppsligar själva sinnebilden för evig ungdom, som den androgyna Orlando blev den han/hon blev.
För faktum är, att han efter sin tid vid elisabetanska hovet fortsätter att leva, och skriva, under ytterligare tre århundraden. Först som man och sen i en kvinnas kropp, utan att åldras nämnvärt (eller dö, vilket hade varit mest naturligt). Ända fram till - och långt efter - "det tolfte midnattsslaget, torsdagen den elfte oktober, nittonhundra och tjugoåtta". Det vill säga vid samma tidpunkt som Virginia Woolf avslutade sin roman.
Margareta Ekström stod för den första, och fortfarande enda, svenska översättningen. Nu, drygt trettio år senare, ges den ut på nytt. Boken, även genialt filmad av Sally Potter med suveräna Tilda Swinton i huvudrollen, är tillägnad den stora kärleken och författarkollegan Vita Sackville-West och utformad som ett slags fiktiv biografi över denna. Eller som Sara Stridsberg skriver i förordet: "Orlando har beskrivits som litteraturens längsta kärleksbrev".
Ja, hur man än tar sig fram i Woolfs kvicka förvandlingsvatten, så håller jag med Stridsberg: att skrattet stannar kvar; det "höga skrattet som välter ut ur sidorna, som blir till den här romanens stora leende".