Tolv år gammal tar Ishmael Beah på sig sina crapes, de älskade coola gympaskorna, och vandrar mot den lokala storstaden Mattru Jong. Tillsammans med sin broder och en kompis ska han dansa streetdance i en uppvisning. De är barnsligt uppsluppna, fulla av förväntan. Och lyckligt ovetande om att deras barndom snart ska få ett abrupt slut.
För året är 1993 och platsen Sierra Leone, ett land som härjats av ett blodigt inbördeskrig sedan 1991. Kriget är på väg att eskalera och snart kommer världens nyhetsbyråer att rapportera om en ny sorts, extremt fruktade krigare: barnsoldater.
Hur Ishmael Beah själv blir en av dessa barnsoldater, berättar han i den självbiografiska "Lång väg hem", en bok som väckt stor uppmärksamhet sedan den utkom i amerikanskt original förra året. Nu finns den också på svenska, tyvärr i en bitvis irriterande svengelsk översättning.
"Lång väg hem" är en djupt gripande berättelse om pojke som först förlorar allt - sin familj och barndom - och sedan tvångsrekryteras av rebellstyrkorna och förvandlas till mördare. Beah är sparsam med de värsta detaljerna, likväl är "Lång väg hem" i långa stycken hårresande.
Natten efter sin första krigsinsats vaknar trettonåringen upp ur en mardröm - och skjuter vilt omkring sig med den AK47:a han aldrig släpper ifrån sig. När skotten är slut, tas han om hand av sina uppenbarligen luttrade befäl: de ger honom några kapslar som håller honom vaken - i en vecka.
Liksom andra barnsoldater lever Ismhael Beah snart på en diet bestående av amfetamin, marijuana och "brown brown", kokain blandat med krut. Allt för att trubba av de redan traumatiserade barnen och förvandla dem till effektiva dödsmaskiner. Receptet är synnerligen framgångsrikt.
"Lång väg hem" är ett viktigt bidrag till den vittneslitteratur som kanske mest förknippas med Förintelsen. Folkmord har dock ingalunda uteblivit efter andra världskriget. Minns Rwanda: under hundra dagar 1994 mördades ofattbara en miljon människor! Sådan statistisk förblir gärna statistik: obegriplig. Därför är det så viktigt med vittnesmål, som Révérien Rurangwas "Men jag överlevde" (på svenska förra året).
Denna skakande skildring från Rwanda har tyvärr fått försvinnande lite uppmärksamhet. Kanske för att boken saknar "lyckligt" slut. Rurangwa tvingas bevittna hur hans mor, far och fyrtio andra släktingar slaktas med machetes framför hans ögon. Själv överlever han mirakulöst, fysiskt vanställd, betydligt värre skadad själsligt. Rurangwa för en förtvivlad kamp för att alls vilja överleva. Utgången är oviss.
"Men jag överlevde" gör ont att läsa. Och måste därför läsas.
Inte för att jämföra helvetets kretsar men skillnaderna i medial uppmärksamhet är illustrativ. "Lång väg hem" (skriven på engelska), har blivit en bästsäljare; hitintills har 650 000 exemplar tryckts. Så har Beahs bok ett jämförelsevis "lyckligt" slut. Den i dag 28-årige Ishmael Beah tycks har blivit rehabiliterad - så långt det nu är möjligt. Han lever i USA, är numera rådgivare åt Human Rights Watch och sedan i höstas Unicef-ambassadör.
Beahs "Lång väg hem" har fått ett trist efterspel. Vissa fakta i boken har visats vara felaktiga och delar av berättelsen har ifrågasatts under stort medialt pådrag. Beah står för sin berättelse och debatten pågår fortfarande.
Hur avgörande är då autenticiteten? Svaret är inte självklart. Ett vittnesmål kan vara "sant" utan att vara korrekt i alla detaljer. Bokförlagen har dock ett avgörande ansvar. Men Beahs amerikanska förlag har, föga förvånande, skjutit ansvarsfrågan ifrån sig (förutom att de medger visst ansvar för bokens felaktiga karta).
Man kan tycka att förlagen borde ha dragit lärdom av alla publicerade vittnesmålen från Förintelsen som numera regelmässigt faktagranskas av experter (som i Shlomo Venezias berättelse från Auschwitz, "Sonderkommando"; på svenska i vintras). På grund av de rabiata förintelseförnekarna. På grund av att det mänskliga minnet är vacklande, i synnerhet när det gäller trauman.
Men framför allt på grund av att vittnesmål som "Lång väg hem" och "Men jag överlevde" är så oerhört viktiga. Alltför viktiga för att debatteras av fel skäl.