Anna Achmatova: Dikter
Urval och översättning:Barbara Lönnqvist
Lind & Co
Diktaren som vittne? Det är Anna Achmatova, född 1889 utanför Odessa, död 1966 i Moskva. Änka 1921, då maken Nikolaj Gumiljov - diktare även han - falskt anklagad för anstiftan till uppror mot staten, och utan rättegång, arkebuserades av bolsjevikerna. "Blod, blod älskar/ den ryska jorden", som det heter i en omedelbart tillkommen dikt.
Och i en annan, senare: "Mannen i graven, sonen i fängelse...". Mellan 1938 och 1956 tillbringade den gemensamme sonen, Lev, fjorton år i fångenskap. Själv kom Achmatova undan med publiceringsförbud och bryska ingripanden från censurmyndigheten. Andra inte: vännen och diktarbrodern Osip Mandelstam dog i ett fångläger nära Vladivostok.
Samtidigt som djupt personligt färgad är hennes poesi raka motsatsen till familjealbum eller privatangelägenhet. En sorgesång, snarare, över Europa i allmänhet och Ryssland, eller Stalins Sovjetunionen, i synnerhet. Ett minnesarbete implicit tillägnat alla dessa människor som aldrig fick "smaka honung". De i "skenet av två krig" stupade, mördade, döda.
Barbara Lönnqvists urval, kort och koncist kallat "Dikter", är det första på svenska sedan 1978 och således efterlängtat. I förstone kan det verka nyckfullt, då det varken är konsekvent kronologiskt eller tematiskt ordnat. Men det vinner efter hand och det är berikande för receptionen av de senare och förmodligen viktigare verken att även delar av Achmatovas ungdoms- och kärleksdiktning medtagits. Gudabenådad är ett missbrukat begrepp, här har det fog: också som vittne förblir ryskan diktare.
Översättningarna präglas av samvetsgrannhet gentemot Achmatovas bokstavliga stämma - när det kunde vara förenat med livsfara att publicera dikterna lät vännerna spela in dem på band, i väntan på ett eventuellt töväder. Så har Lönnqvist i gärningen valt bort det typiskt ryska deklamatoriska draget för ett lugnt tonfall med en djup röst som "bär på en sorgsen högtidlighet". Jag tycker mycket om det. Och lyssnar inåt medan jag läser:
"...städerna har ändrat namn,/ borta är vittnena till det som hände,/ och ingen finns att dela gråten med,/ ingen att dela minnena med./ Skuggorna lämnar oss en efter en,/ vi kallar dem inte längre tillbaka,/ med fasa tänker vi på deras återvändo./ Och en dag vaknar vi och inser/ att vi glömt vägen till vårt öde hus...".