"Tvivel" bygger på en pjäs, och så fort ljuset släckts i salongen kan vi känna den omisskännliga, torra doften av teaterdamm. I nio fall av tio innebär det liklukt för en film. Men i fallet "Tvivel" är det teatrala i stället en styrka. Det finns två skäl till det: Meryl Streep och Philip Seymour Hoffman.
Vi befinner oss på en katolsk skola i 60-talets Bronx. Den nye, karismatiske prästen fader Flynn (Hoffman) kommer snabbt i konflikt med den konservativa syster Aloysius (Streep). Deras olika syn på tro, kyrka och barnuppfostran ska snart utvecklas till en konflikt som hotar att sätta hela deras stängda samhälle i brand. Och den som kommer med det mest eldfängda bränslet är den unga nunnan syster James (Amy Adams från "Förtrollad").
I lågintensiva tagningar, lika betydelsebärande som vackra, filmar regissören Shanley en Meryl Streep som gör sig redo för krig; hon tar på sig doket, radbandet vid bältet, som en uniform, hennes ansikte är vitt och stramt som en dödsmask.
Och mot henne Hoffmans progressivitet och insmickrande, trubbiga värme. Här är det uppenbart vem som är ond och vem som är god. Eller?
Eller inte. Styrkan i "Tvivel" ligger just i tvivlet. Vem är skyldig och till vad? Hur många offer kan godheten lämna efter sig på sin väg innan den kallas för ondska? Det enda i filmen som är svartvitt är rollfigurernas strikta kläder.
Amy Adams syster James blir inte sällan reducerad till storögd åskådare till det eskalerande dramat mellan Streep och Hoffman, som en tv-inzoomad sjuåring på läktaren vid en extra rafflande Champions League-final. Och det är ingen kritik, snarare en konsekvens av rollen och rollfiguren.
Det vilar något gammaldags över "Tvivel", som om den var inspelad under en annan tidsålder när filmskådespeleri fortfarande var något att behandlas med vördnad. Cyniker talar om Oscarsfiske. Filmälskare talar om konst.
Erik Helmerson