"Utspelar sig i ett surrealistiskt drömlandskap!" skriver förlaget i sitt pressutskick till Jens Liljestrands novellsamling "Paris-Dakar". Det är väl lite svårt att hålla med om. Surrealism är någonting betydligt mer djupgående annorlunda än vad de här sju novellerna representerar. De håller sig i en hyfsat realistisk tradition, låt vara med en del skruvade händelseförlopp och futuristiskt framsynta experiment kring könstänkande.
Liljestrand, som tidigare har gett ut reportageböckerna "Made in pride" (2003) och "Vi äro svenska scouter vi" (2004), håller sig kvar inom ett slags temaskrivande. Här ska det bli mansroller av, tycks han ha tänkt när han satte sig ner och skrev. Ur alla upptänkliga vinklar och vrår, hela skalan från macho, queer till mambo i såväl arbetarklass som överklass.
Jens Liljestrand har också grävt djupt i den svenska samtiden och texterna skapas mot en fond av 80-tal, 90-tal och 00-tal med såväl Palmemord, yuppies och nutida managementfilosofi, adhd samt gravida män.
Flera av texterna tycks skrivna framför teven, de har karaktären av manus till draman. Bäst är det när författaren släpper ambitionen att pricka av samtidsmarkörer på löpande band och låter historierna ta fart. Liljestrand har definitivt en hel del att berätta och gör det snyggt med det professionella handlag som yrkesskribenter ofta har: karaktärsteckning, miljöbeskrivning, dialog som oftast är på pricken.
Det som sänker resultatet något är de aningen överlastade intrigerna som möjligen kan läsas drömskt surrealistiskt eller som djupt ironisk humor. Liljestrand vill liksom vrida, skruva och spänna sina berättelser så att precis hela kartan över den nutida mansrollen täcks. "Paris-Dakar" drabbar mer på det intellektuella planet än som skönlitteratur och fungerar egentligen bäst som debattinlägg.