Ulf Wahlberg har åkt ifrån sina bilar. Men de förföljer honom. Det hjälper föga att han nu i sin konst väljer andra motiv, visar sin bredd och sitt engagemang som fjärmat honom helt från 60-talets passion för kromblänkande dollargrin, ofta nog förevigade i bedrövligt förfall på ensliga platser i Kalifornien.
I sin nya utställning på Konstforum, som avlöser den retrospektiva på Waldermarsudde, presenterar han sin mångsidighet och låter jänkarvraken stanna i bakgrunden som grafiska blad. Kollektionen här präglas av representativt urval i en alldeles perfekt genomtänkt hängning som vägleder publiken genom salarna.
Måleriet dominerar, och starkast är serien om Don Quijote, utförd i tempera och olja. Stilen känns svårdefinierbar men bygger på avancerade formexperiment där betraktaren får uppgiften att lokalisera motivet. Fast det är ju inte alls nödvändigt; bilderna är i sig själva levande nog, linjer och figurer spelar med varandra i en lyrisk rapsodi.
Egentligen dominerar abstraktionen som stilgrepp, men riktigt nonfigurativ är Ulf Wahlberg sällan. Hans formspråk har ofta klara kubistiska och geometriska inslag som trummas in med en betvingande rytmik, trots att han lämnat Chuck Barry och "Maybellene" bakom sig.
Den mångsträngade lyran företräds vidare av krokiteckningar, drivna aktstudier med betydande kvaliteter. Här finns även rena landskapsmåleriet, företrädesvis vyer i aftonljus, motiv hämtade dels från alvaret på Öland och dels från hans egna västgötska sommarviste Vassbacken, där han inrett ateljé i en gammal skola med generösa utrymmen.
Det är rena äventyret att besöka denna utställning, där en av våra främsta konstnärer visar sitt breda register i arbeten som signalerar påverkan av tongivande föregångare men som framför allt presenterar en vital och ständigt nyskapande uttolkare av tidstecknen.
Ewe Olsson