Illustratören och ritaren Jesper Waldersten är en mänsklig streckgubbe. En linjekonstnär som balanserar livet mellan tuppjuckets hysteriska absurditeter och vardagens trista trivialiteter. Melankoli, ensamhet och sexualitet är fonden för hans magiska teckningar.
Som teckningen av en vilsen struts utan något huvud att stoppa i sanden. Eller bilden av den kolsvarta mördarilskan över att inte få bort den förbannade plasten runt en cd-platta. Även absurda ord har fått en allt viktigare plats som en del av Jesper Walderstens svarta humor.
Som när den frukostsupande fylltratten, luttrad och alkoholförstärkt, filosoferar dystert om vad som komma skall:
- Jag har det så bra, är så full och livet leker och allt är möjligt. Men ångesten kommer väl som vanligt framåt lunch.
Med några magra, säkra, svarta tuschstreck vibrerar hans teckningar av en innehållslig bredd där många sämre tecknare behöver måla med sopborste för att få bort skalet och komma åt den gyllene kärnan. För det är just förmågan att orka rita fram den innersta destillerade idén ur en egensinnig fantasi som är Jesper Walderstens styrka.
I boken "Här kommer jag" (Bokförlaget Max Ström) och utställningen med samma namn levererar han en programförklaring som knappast säger mer än ett knippe av hans streck, men ändå fungerar som ett skevt fotfäste:
- Jag drar samma linje tusen och åter tusen gånger utan att den ena är den andra lik och skrapar på människan om och om igen och förundras över hur klumpig, vacker, kraftfull och ensam hon är.
Kulturhusets väggar är fyllda av 150 inglasade bilder. Glas som döljer papprets struktur och dövar den minimalt höga skuggan från den där tunna, precisa och livsbreda linjen. En trist, men nödvändig, vakt som stoppar oss som vill pilla på Walderstens svarta streck.