Wallraff är tillbaka

Günther Wallraff, den tyske journalisten som fått låna sitt namn till verbet "wallraffa", är tillbaka med en ny bok. I åtta reportage provar den outtröttlige 67-årige reporten bland annat på att jobba som telefonförsäljare, att baka frallor till lågpriskedjan Lidl och att leva som svart i Tyskland.

Metoden att som granskande journalist leva under förklädnad har Wallraff utvecklat till perfektion sedan slutet av 60-talet och klassiska reportageböcker som "13 icke önskvärda reportage" och "Reporter hos Springer" borde fortfarande vara obligatorisk läsning på våra journalisthögskolor.

Den senaste boken når dock inte upp till samma nivå som föregångarna. Personligen har jag svårast för reportaget där Wallraff ikläder sig rollen som den somaliske flyktingen Kwami och reser runt i Tyskland för att dokumentera vardagsrasismen. Idén är det inget fel på. Problemet är att reportern inte övertygar i rollen.

Wallraff söker upp en sminkös i Paris som arbetar med en speciell sprayteknik med vilken man kan färga om vita till svarta med "ett någorlunda naturtroget resultat". Den som sett en bild på Wallraff förklädd till Kwami har tyvärr svårt att hålla sig för skratt. Det är fullständigt obegripligt att någon som levt i Tyskland under de senaste 40 åren inte genast känner igen den världsberömde reportern.

När Kwami besöker en gatufest i Magdeburg är det också en bilhandlare som utbrister: "Herr Wallraff, er känner jag igen." En dråplig scen följer där reportern springande försöker fly. Bilhandlaren följer efter och plockar fram kameramobilen. Där någonstans förvandlas ett angeläget reportage till slapstick.

Desto mer lyckat är reportaget om telefonförsäljaren Michael G som systematisk tvingas lura sårbara och ensamma människor att köpa värdelöst krafs. Plötsligt bränner boken till när läsaren inser att de cyniska affärsmetoder som används i Tyskland lika gärna skulle kunna tillämpas i Sverige.

FREDRIK QUIST